Recension

Publicerat torsdag den 22, november, 2012 | av Mattias Andersson

0

Hitman: Absolution

Trots att mörkrets inbrott är här så är gränderna i Chinatown upplysta av färggranna rislampor och gatukök som flamberar sina rätter. Jag glider osynligt fram i folkmyllret, smälter in likt en kameleont i djungeln. Där, i mitten av torget står han, kungen av Chinatown, alldeles för präktig för sitt eget bästa. Studerar min omgivning, planerar nästa steg i min plan att osynligt avrätta honom mitt i denna uppsjö av människor.

”Jag njöt varenda sekund, tiden då jag iförd en maskot-overall skickade iväg en perfekt placerad skruvmejsel i huvudet på en vakt inräknad” 

Hitman: Absolution från danska IO Interactive är det femte spelet i Hitman-serien och det har gått sex år sedan föregångaren. Sex år är en lång tid, en enorm tid i spelvärlden där utvecklingen går i ett rasande tempo, självklart medför detta att spelet har hunnit förändrats en hel del och anpassats för att falla en allt större målgrupp i smaken. Men är det en bra utveckling för serien då? Nej, det är en skitbra utveckling. Hitman: Absolution är näst intill fulländat och jag njöt varenda sekund, tiden då jag iförd en maskot-overall skickade iväg en perfekt placerad skruvmejsel i huvudet på en vakt inräknad.

Under spelets inledande minuter så blir agenten ”47″ tvungen att göra slut på en gammal vänskap, något som får känslorna inom honom att svaja. När måltavlan i sina sista andetag ber om en sista tjänst, att skydda den mystiska flickan Victoria, så kan han inte säga nej. Tillsammans med flickan och en hel del frågetecken och funderingar så flyr han platsen. Ett helfestligt lönnmördar-äventyr är sedan ett faktum.

Det sköna med Hitman: Absolution är att man kan spela det lite som man vill. Banorna må ofta vara ganska små till ytan men du kan ta dig genom en bana, ett uppdrag, på det sätt som du väljer att göra det på. Spelet kan nog lätt uppfattas som mer linjärt än vad det faktiskt är innan man blivit riktigt varm i kläderna, i detta fall en svart kostym. Visst det är inte en öppen värld men banorna i sig är väldigt välplanerade och tillåter dig som spelare att välja bland ett antal vägar för att ta dig från punkt A till B.

Du kan så klart ta dina pistoler och skjuta dig rakt igenom en bana för att snabbt och enkelt avlossa ett skott i pannan på din måltavla för uppdraget du är på. MEN, då har du verkligen missuppfattat allt vad spelet handlar om och vad IO Interactive vill att du skall göra med det. Själv använder jag bara vapen eller våld överhuvudtaget i spelet när det är absolut nödvändigt, när jag inte hittar en bättre väg. Man kanske helt enkelt känner att man måste ha en labb-overall på sig och då kan det ju bli så att någon stackare får sätta livet till. I fall där jag måste avrätta någon som inte är min aktuella måltavla  så försöker jag i alla fall göra det snyggt, som den lönnmördare jag är, genom att smyga fram genom en skugga för att helt tyst, bakifrån, lägga stryplinan runt halsen på någon stackars forskare. Därefter byter jag snabbt om till mitt offers kläder för att sedan dumpa kroppen ut genom ett fönster i en gränd.

Att snabbt avrätta en måltavla med ett skott är inte i närheten av lika roligt som att till exempel koppla elektricitet till en stålgrind som grillar någon när de tar i handtaget. Sådant missar man om man helt sonika skjuter sin måltavla. Något annat som man lätt missar är alla roliga och konstiga förklädnader som man kan stjäla från sina offer eller hitta längs banorna. Man SKA helt enkelt smyga omkring som en skugga i Hitman, annars har man inget i spelet att göra, PUNKT.

Det blir det en hel del trial-and-error-spelande. Jag vill ofta få till allting perfekt. Undvika så många oskyldiga mord som möjligt, avrätta så snyggt som möjligt genom så avancerade och intressanta tekniker som går, för att få höga poäng. -Aha! Man kan passera osedd genom den dörren om man kryper genom den ventilationstrumman, osv. 

 ”Mina vänner på Playstation Network eller Xbox Live ser mina poäng när de spelar och jag ser deras. Jag MÅSTE klå deras poäng”

Går något snett med måltavla nr 2 så börjar jag om för att göra allting exakt likadant, förutom den där sista lilla detaljen som gick fel förra gången. Sköt allt så perfekt som möjligt och använd dig av så uppfinningsrika avrättningstekniker som du bara kan, så får du så riktigt höga poäng för uppdraget. Något som sporrar mig som spelare extra mycket till detta är att alla mina vänner på Playstation Network eller Xbox Live ser mina poäng när de spelar och jag ser deras. Jag måste klå deras poäng.

Genom ett knapptryck på handkontrollen så kan jag på ett lättöverskådligt sätt läsa av min omgivning. Se var människor är på väg, åt vilket håll de står vända även om de står på andra sidan väggen. Dessutom ser jag markeringar för intressanta föremål som jag kan använda för att slutföra mitt pågående uppdrag så bra som möjligt. Är jag förklädd så kan jag ofta röra mig fritt men om jag till exempel är förklädd till polis så kan andra poliser efter en stunds granskande genomskåda mig. Detta kan dock, med lite finess, undvikas. Låt säga att jag som utklädd polis möter en riktig polis, då kan jag genom att spendera ”instict” undvika att möta dennes blick och på så vis passera utan att bli avslöjad. När vi passerat varandra så kan jag lugnt strosa vidare som om det regnar. Instinctmätaren bygger man upp under spelets gång genom att utföra vissa handlingar.

IO Interactive har verkligen lyckats med Hitman: Absolution. Stämningen är på topp när man glider runt på uppdragen. Banorna för varje uppdrag (som alla utspelas i USA) med sina unika miljöer är sjukt vackra och man verkligen sugs in i spelet. I början känner man sig som en rookie och fumlar kanske lite med stryplinan men man kommer snabbt in i spelet och sedan vill man bara ha mer. Mellansekvenserna är snygga men med lite väl ostiga och trista dialoger. Storyn är helt ok, den gör sitt jobb och ger spelaren ett mycket underhållande äventyr med en handling att relatera till under uppdragen men den är inte direkt grund för en spännande roman.

Det är svårt att uttrycka sig tillräckligt om hur viktigt det är att spela spelet på rätt sätt, man spelar ju så klart som man vill och alla sätt är bra, utom det dåliga vilket ni kommer att märka om ni provar. Att man kan lösa uppdragen på flera olika sätt ger helt klart spelet ett högre återspelningsvärde. Onlineläget är också ett intressant element, där man skapar sina egna lönnmördaruppdrag som andra spelare sedan kan ta del av och tävla om höga poäng i och vice versa. Helt klart överraskande bra- och för min del ett av årets klart mest underhållande spel.

Hitman: Absolution Mattias Andersson
Betyg:

Kort sagt: Hitman: Absolution är enligt mig ett av årets mest underhållande spel med många utmanande timmar.

Format:
PC / PS3 / XBOX 360 / WII U

4/5

Sjukt kul!


Taggat: , , , , , , , ,


Om författaren



Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Back to Top ↑