Anarchy Reigns
Anarchy Reigns utspelar sig i en framtid där mångåriga konstanta krig, med kärn- och massförstörelsevapen har utplånat större delen av den civiliserade världen och på ett eller annat sätt även påverkat den lilla delen som överlevt.
Kvar finns endast spillrorna av en civilisation fylld av mutanter, människor med cybernetiska implantat för att hålla sina mutationer i schack. Människor som går klädda i gigantiska robotdräkter, bara för att de har råd och kan, och självfallet också en bunt robotar. De enda som mer eller mindre verkar ha klarat sig utan några defekter eller mindervärdeskomplex är spelets kvinnliga figurer som man däremot undrar om de allihopa är klonade från samma överlevare, då samtliga kvinnor är storbystade, pinnsmala och lättklädda.
Något som inte sägs rätt ut men som märks omgående är att folk i största allmänhet är väldigt arga och aggressiva och gärna muckar gräl, i tid och otid. Men vadå, vem skulle inte vara lite grinig under rådande omständigheter? Detta lägger hur som helst grunden till Anarchy Reigns, någon form av uppdragsstyrt free roaming beat ’em up med ett hysteriskt (och i beat ’em up-kretsar unikt) multiplayerläge.
Bakgrunden till spelet och världens skick får man berättat för sig under spelets inledning. När man kommer in i handlingen befinner man sig på en bar där man träffar några av spelets huvudkaraktärer och man får samtidigt vissa antydningar kring vad som egentligen pågår. Efter introduktionen väljer du att gå en ”vit” eller ”svart” väg och får baserat på ditt val spela som en av två möjliga karaktärer. När du har spelat igenom hela vägen med den du valde måste du spela igenom med den andra karaktären också innan du kommer vidare i spelet, så ditt val i det här skedet är inget som har någon större inverkan på resten av spelet.
Själva storyn i kampanjen handlar kort sammanfattat om de två olika huvudrollsinnehavarnas jakt på en och samma person, alltså en ”svart” och en ”vit” väg. Den svarta och lite mer ”olagliga” vägen spelar man som huvudjägaren Jack Cayman (huvudfiguren från MadWorld som utvecklades av Platinum Games och släpptes av Sega 2009). Han söker efter en person vid namn Max på uppdrag av dennes dotter. Max är på flykt efter en rad händelser som benas upp under kampanjens gång. Den vita och relativt laglydiga vägen spelar man som Leo, en person som jobbar åt en av alla ordningsmakter som växt fram i den nya moderna världen. Han söker efter Max för att ställa honom inför rätta för de brott han är anklagad för i samband med de händelser som gjort att han är på flykt.
Kampanjen utspelar sig i några olika områden. Varje område är helt öppet med en rad olika mindre områden och våningar, som det är fritt att transportera sig mellan på de olika sätt som finns till hands (hissar, gigantiska fläktar som skickar iväg dig, ”turboramper” som slungar dig över hela banorna osv). Samtliga områden kryllar av fiender hela tiden och dessa blir större och svårare dels ju längre du överlever och slåss på ett område men även ju längre in i spelet du kommer. Anledning till att jag i början av min text konstaterar att alla i världen verkar vara väldigt lättretliga är att man över samtliga områden och banor alltid helt oprovocerat blir påhoppad av en jäkla massa busar, men då ens karaktär uppenbarligen ser detta som ett normalt och accepterat beteende i den här underliga framtidsvisionen så blir inte reaktionen större än att man slår tillbaka, oftast lite hårdare.
När du har spöat tillräckligt mycket folk och därmed tjänat ihop tillräckligt med poäng så låses uppdrag på banan upp. När du väljer att gå till ett av dessa och starta dem kommer det oftast någon form av introduktionsfilm till uppdraget. De flesta av dessa filmer presenterar en eller flera karaktärer som man efter att besegrat dem låser upp för användning på multiplayerläget. Inför vissa av uppdragen och även under filmerna mellan de olika områdena får man mer information kring vad Max har gjort, vilken anknytning de olika karaktärerna har till honom och varför de olika grupperna är på jakt efter honom. När du klarat samtliga uppdrag som finns att klara på ett område så kommer du vidare till nästa område, rinse and repeat.
”Jag betraktar kampanjen i det här spelet på ungefär samma sätt som en Steven Seagal film, inte mitt första val om jag vill ha något djupt intellektuellt stimulerande men det kan faktiskt fungera alldeles utmärkt vid de tillfällen då jag råkar zappa förbi och bara vill ha några actionfyllda förutsägbara timmar!”
Det är inte någon direkt ljudlodande eller unik historia, men på sätt och vis uppskattar jag den just för att den är så pass enkel och rättfram. Det känns på något vis som om utvecklarna inte har haft någon ambition kring att försöka skapa någon unik historia till kampanjen till det här spelet och att de är medvetna om det. Det finns många roliga detaljer som slängts in och det är på många sätt en kavalkad av actionfilm- och fightingspelsklichéer, varför jag inte kan låta bli att le åt helheten. Kontrasten blir desto större när jag nyligen har spelat igenom det extremt genomtänkta, mörka och gravallvarliga DMC: Devil May Cry. Det här blir underhållning på en annan nivå, man lär sig i princip allt som finns att lära sig om sin karaktär på under tio minuter, det är inga jättesofistikerade kombos att memorera, väldigt straight forward button mashing mayhem, som jag faktiskt tycker funkar helt ok!
Det känns ungefär som att spela ett gammalt hederligt beat ’em up på en arkadmaskin, den skrivna introduktionen, den enkla kontrollen samt en rak och snabbt berättad story. Jag betraktar kampanjen i det här spelet på ungefär samma sätt som en Steven Seagal film, inte mitt första val om jag vill ha något djupt intellektuellt stimulerande men det kan faktiskt fungera alldeles utmärkt vid de tillfällen då jag råkar zappa förbi och bara vill ha några actionfyllda förutsägbara timmar!
Jag fastnade totalt för det här spelläget och lyckades skaffa mig några nya vänner på kuppen
Men, nu till något mycket intressantare, multiplayerläget!
Det känns nästan som om det största syftet med kampanjen är att ha en möjlighet att introducera samtliga karaktärer till multiplayerläget. Det finns en mängd olika spellägen, allt från ”vanliga” lägen som deathmatch, team deathmatch, capture the flag osv. till det sjukt roliga och beroendeframkallande deathball! Det som, för sin genre , känns väldigt unikt med det här spelet är att det går att spela online med så många som 16 spelare. När man spelar t.ex. team deathmatch och spelar två fulla lag med 8 spelare på varje sida så är det fullt ös!
Tänk er att spela ett vanligt fightingspel med dess unika karaktärer och specialattacker och strategier, om ni då istället tänker er att ni slänger in 16 av dessa karaktärer på en och samma bana, där även banan är förstörbar och föränderlig, då snackar vi ett hysteriskt roligt beat ’em up-kaos! Som jag nämnde är banorna förstörbara och föränderliga och jag tänkte nämna några exempel på detta. Det finns bilar, gaffeltruckar, soptunnor, gatlyktor och massa andra liknande föremål att slå sönder, kasta omkring sig eller plocka upp och banka på sina motståndare med. Det finns stålverk där delar av golvet sjunker undan vilket gör att man kan hamna i flytande stål och ta skada. Det finns ökenbanor där det helt plötsligt kan komma in en sandstorm och kapa av din väg till en fiende som du trodde att du höll på att få ner, eller så fastnar du i den och blir omkringkastad på banan (och slår oftast ihjäl dig när du landar). Det kan dyka upp svarta hål på banan som suger in föremål och spelare i dess närhet och slänger ut dessa på slumpmässiga platser över hela området.
Jag måste bara nämna några ord om deathball som jag verkligen fastnat för. Det är ett läge där man är fyra mot fyra. Du befinner dig på en ganska liten bana, en inomhusarena. Det går ut på att plocka upp en boll (typ rugbyboll) och springa med den eller passa den och göra mål på motståndarlaget. Du kan skjuta vanliga långskott men kan även använda några unika ”superskott”, som i princip är omöjliga att blockera, för att försöka skjuta bollen mot mål. Allt detta samtidigt som det är är fritt fram att puckla på motståndarna, vare sig de har bollen eller inte! Jag fastnade totalt för det här spelläget och lyckades skaffa mig några nya vänner på kuppen så efter halva kvällen var vi fyra pers som satt i ett party och spelade match efter match tillsammans och hade riktigt roligt. Jag tror att om man är några stycken i umgängeskretsen som har det här spelet så kan nog samtliga multiplayerlägen bli hysteriskt roliga då det trots allt är så lätt att sätta sig in i kontrollerna till spelet.
Anarchy Reigns är ett helt ok spel men tyvärr finns det en del tillkortakommanden som jag känner drar ner helhetsbetyget. Det är som sagt ingen jätteintressant kampanj (trots att många av filmerna är snygga och känsloladdade), enspelarläget känns lite repetitivt och ihopslafsat, till och från. Multiplayerläget hade kunnat utformas bättre genom att till exempel ge lite bättre indelning på hur man söker matcher inom de olika spellägena, hur man matchas mot ett relativt jämnt motstånd, att matcherna kanske kan startas med NPCer vid brist på spelare osv. Jag känner dock att de i alla fall har försökt få till något nytt och unikt och när multiplayerläget fungerar som bäst och man lyckas göra en touchdown tack vare att motståndet precis blivit blockerat av en medspelares känga i bröstkorgen, så är det ren och skär spelglädje!
Kort sagt: Kort sagt: Ett helt ok spel som dessutom är ett bra försök till något nyskapande. Tyvärr når de inte hela vägen fram denna gång.
Format:
PS3, XBOX 360
