Recension

Publicerat fredag den 18, januari, 2013 | av Hadoken

4

DmC Devil May Cry

Jag ska vara helt ärlig och börja med ett lite småjobbigt erkännade: jag har inte spelat nåt av de tidigare Devil May Cry spelen. Det är många vänner som tipsat mig om dem och jag har sett andra spela dem och jag har då tyckt att det sett lovande ut, men av någon underlig anledning har jag alltså aldrig själv spelat något av de föregående spelen. Så, där har ni mitt mörka erkännande, då har vi fått det ur världen, hata mig inte.

När jag skulle få hem det nya Devil May Cry kände jag därför att jag ville förbereda mig. Jag hade förstått att det är en välutvecklad story och en rad viktiga återkommande karaktärer genom spelserien. Så jag läste igenom re-caps på de tidigare spelen, kollade igenom (den något förvirrande) timelinen som finns i föregångarna, läste på om Dantes historia, familj, värld, ärkefiender och allt annat som kändes relevant. Efter detta blev jag riktigt taggad inför att få testa spelet då jag kände att det var en grymt genomarbetad story och värld som väntade mig. Jag var redo, helt i onödan. Baserat på vad jag nu vet, efter att ha spelat igenom Devil May Cry så tänkte jag, för att ge mig själv en extra utmaning, att försöka skriva den här recensionen utan att spoila något för andra personer i min sits, alltså såna som har sitt första möte med DmC i och med det här spelet.

”DmC: Devil May Cry har en fantastiskt inledning som genast etablerar en mörk och mystisk stämning som sedan hänger sig kvar spelet igenom”

”DmC: Devil May Cry” är en re-boot av hela Devil May Cry-serien. Jag visste redan om det faktumet baserat på förhandsinformationen men kände ändå att jag ville ha lite koll på vad som väntade mig men det hade som sagt inte varit nödvändigt att göra den researchen, vilket i mina ögon är positivt. Capcom har plockat in utvecklaren Ninja Theory (Heavenly Sword, Enslaved: Odyssey to the west m.fl.) och börjar berätta hela storyn om huvudpersonen Dante från början. De har behållit många av karaktärerna och många viktiga element ur huvudstoryn men har gjort om många detaljer ur Dantes personliga historia, hur han får reda på vem han är och hur han formas in i sin roll i spelet (baserat på vad jag läst mig till om de tidigare spelen). Storyn är väl genomarbetad med en mångfacetterad rad karaktärer som alla känns kompletta, som om de har sin oersättliga funktion i helheten. Handlingen presenteras genom välgjorda och väldigt vackra filmer mellan de olika banorna och jag tycker att alla händelser och karaktärer vävs ihop på ett snyggt sätt under resans gång. Detta kombinerat med den stenhårda, mörka musiken (rock, metal, trance och liknande) skapar en imponerande helhet. DmC: Devil May Cry har en fantastiskt inledning som genast etablerar en mörk och mystisk stämning som sedan hänger sig kvar spelet igenom. Man får en ledtråd till att det är något unikt med Dante när man i introt till spelet får följa med honom till en, i hans ögon, demonfylld nattklubb i hans flykt från vardagen. Därifrån slängs man in i den actionspäckade handlingen utan att egentligen förstå vad det är som pågår, men ju längre man kommer i spelet, desto mer klarnar bilden.

Devil May Cry utspelar sig i en stad som till synes är som vilken modern storstad som helst. Människor har sina jobb, fritidssysselsättningar, umgängeskretsar och familjer. De åker och handlar, tränar och kollar på tv och deras liv rullar på i en till synes alldaglig lunk. Under ytan är dock situationen en helt annan. Staden styrs egentligen av demonkungen Mundus. Under sig har han en hel armé av demoner; allt från sina närmaste kraftfulla tjänare med deras respektive ansvarsområden ner till fotsoldaterna och demoninvånarna i Limbo City. Dessa demoner rör sig fritt bland de intet ont anande människorna i staden. Den mänskliga befolkningen hålls nämligen i schack av den hjärntvättande drycken Virility i kombination med nyhetssändningar som programmerar deras hjärnor, med vad de skall tro är sanning.

Motståndsrörelsen ”The Order”  känner till stadens mörka hemlighet och försöker kämpa mot demonerna. Dante blir kontaktad av dem och efter att några frågor besvarats väljer han att hjälpa dem i deras kamp mot demonerna och Mundus.

”Det är en mörk och förvriden värld, som en ond spegelbild av det ”riktiga” Limbo City”

Spelet varvar mellan filmsekvenser och en mängd olika banor, den ena mer hisnande än den andra. Dante slits från Limbo City till demonvarianten av staden, som endast heter Limbo, där majoriteten av banorna utspelar sig. Det är en mörk och förvriden värld, som en ond spegelbild av det ”riktiga” Limbo City. Det är variationsrika miljöer och en väldigt smart bandesign rakt igenom. Det går att relativt linjärt slakta sig igenom den ena banan efter den andra i snabbt tempo, men för dem som inte riktigt nöjer sig med det, så finns det en uppsjö med gömmor och hemligheter att utforska på varje bana. Dante får fler vapen, och med dem dess tillhörande attacker och rörelser, under spelets gång.

Vissa delar av banorna är otillgängliga tills man har fått rätt vapen eller förmåga för att nå dem, så då får man gott ta och spela om dessa banor när man fått tag på de förmågor som saknas. Många av banorna känns små och ”riktade” vid en första anblick, men när man tar sig tiden att stanna upp och testa egna vägar och utforska banorna mer så inser man hur mycket det finns att hitta på varje bana, det finns bland annat ”standard items” gömda men även nycklar till dörrar med utmaningar. Själva utmaningen kring att leta igenom alla banor och hitta alla små gömmor, nycklar och dörrar är ett stort plus då det många gånger leder mig iväg på underliga stigar som jag till en början helt hade missat, vilket förutom tillfredsställelsen över att hitta gömmorna, även tar mig iväg på en extra upptäcktsfärd i Limbos ondskefullt vackra värld.

 Så, för att komma till huvudpunkten av spelet; striderna. DmC: Devil May Cry är ett actionäventyrsspel, men jag har sett att det ibland även står ”hack and slash, beat ‘em up”, vilket jag känner är delvis felaktigt: ”Beat ‘em up” gör man med råge, om man vet vad man håller på med, men ”hack and slash” fungerar verkligen inte här. Det går inte att klara sig särskilt långt i det här spelet om du springer huvudstupa in i alla strider och bara pepprar hejdlöst på alla knappar du kommer åt. Genom spelet får Dante fler och fler vapen och med dessa vapen följer olika egenskaper och förmågor. När svårighetsgraden på motståndet ökar måste man lära sig olika tekniker för att besegra olika fiender, de tar helt enkelt inte skada av vilka attacker som helst. När man kommer längre in i spelet dyker det många gånger upp flera olika av dessa ”specialfiender” på en gång och då gäller det verkligen att ha koll på vilka attacker och vapen du har till hands och hur du bäst skall skifta mellan dem i stridens hetta. Kontrollerna är dock väldigt genomtänkta, så detta är sällan något problem.

När det kommer till att lära sig alla avancerade rörelse och specialattacker tycker jag att det kommer sig naturligt under spelets gång. Man börjar med ett ganska begränsat urval av vapen vilket utökas gradvis genom hela spelet. Det gör att man hinner få bra koll på sitt senaste vapen innan nästa introduceras. Samtidigt dyker det lite titt som tätt upp ledtrådar kring hur du bäst använder ett vapen eller vilka olika specialattacker som fungerar mot olika fiender. När man börjar få pli på alla sina vapen, hur man snabbt skiftar mellan dem i stridens hetta, vad de har för olika attacker och hur du applicerar alla dessa kunskaper till minutlånga combos, då blir det riktigt roligt! Kontrollerna fungerar väldigt bra genom hela spelet, både när jag utforskar världen jag befinner mig i men även under striderna. Jag insåg efter att jag spelat igenom hela spelet att jag inte en enda gång hade svurit och förbannat mig över att Dante gjort något jag inte ville. Åkte jag på stryk så visste jag att det var mitt eget fel, att jag inte gjort mitt bästa under striden eller att jag slarvat, så trygg och responsiv kändes kontrollen. Det finns ingen target lock-on i det här spelet, vilket jag ibland kände att jag saknade, men det är en sån liten ”skitsak” på det stora hela, så det har jag helt klart överseende med. Vissa gånger hände det även att kameran inte riktigt hänger med i svängarna om jag transporterar mig snabbt över vissa områden men även där kände jag att det var i så korta perioder och på så få ställen att jag personligen aldrig upplevde det som ett särskilt störande problem.

Det finns tre olika svårighetsgrader att välja mellan från början. När man har klarat spelet på någon av dessa låses ytterliga spelalternativ upp. Klarar du nästa alternativ på listan låses ett till upp, osv. Det går alltså att spela om det här spelet en mängd olika gånger med variationer. Sen finns ju så klart även utmaningen med att spela om alla banor man ännu inte hittat 100% av alla bonusprylar på. Under allt detta passar man ju så klart på att fortsätta putsa på sina fightingskills och öva upp sig i att länka sina olika vapen och specialattacker till hysteriskt långa combos!

DmC Devil May Cry Hadoken
Betyg:

Kort sagt: DmC: Devil May Cry är ett "actionäventyrsfightingspel" med ett väldigt välutvecklat stridssystem och genomtänkta kontroller som dessutom berättar en intressant story i en vacker, mörk och suggestiv atmosfär.

format:
PC, PS3, Xbox 360

4/5

Grymt!


Taggat: , , , , , , , ,


Om författaren



Comments are closed.

Back to Top ↑

Privacy Policy