Aliens: Colonial Marines
Jag är ganska lättskrämd av mig. Jag tittar sällan på skräckfilm och vågar knappt hålla i handkontrollen när jag spelar Silent Hill 2. Därför var jag lite orolig när jag drog igång Aliens: Colonial Marines för första gången. Jag förväntade mig att bli jagad av livsfarliga xenomorfer och lemlästad av vidriga facehuggers. Jag ryste till när den menymusiken drog igång, tog ett djupt andetag, och tryckte på Start. Nu kör vi!
Ett antal speltimmar senare ploppar en achievement-ikon upp på skärmen. Jag har klarat kampanjen. Jag sitter tyst framför tv:n. Vilket. Jävla. Antiklimax.
”Ljussättningen är usel, det finns ingen känsla av djup, ingen känsla av krig. Explosionerna är fruktansvärt futtiga.”
Aliens: Colonial Marines är inte läskigt. Det borde vara läskigt.
Xenomorferna (de reptilliknande rovdjuren från Alien-filmerna) ska vara galaxens farligaste varelser. I spelet är de korkade och lättdödade gummifigurer som gång efter annan springer rakt in i elden från mitt plasmagevär. De jagar mig i princip aldrig, det är jag som jagar dem. Tillsammans med mina (odödliga!) squad mates skär jag genom horden med rymdmonster som en varm kniv genom smör. Höjer man svårighetsgraden så tål fienderna mer, samtidigt som överblicken över liv och skyddsrustning försvinner. Men xenomorferna blir inte smartare för det. De töltar fortfarande runt som ointresserade zombier innan de tar sats och hoppar mot mig – och då har jag oftast skjutit på dem tillräckligt mycket för att ett sista skott med hagelgeväret ska få dem att explodera i luften. Jag blir riktigt rädd en (1!) gång under Aliens: Colonial Marines. Det är när jag utan vapen tvingas smyga genom någon sorts kloaker där blinda och exploderande utomjordingar håller till. Men nivån visar sig vara så gott som omöjlig att dö på – så min inledande rädsla försvinner snabbt.
Aliens: Colonial Marines är inte snyggt. De sekvenser från spelet som visats på E3-mässan under tidigare år har gjort att förväntningarna på A:CM varit orimligt höga. I själva verket känns grafiken och miljöerna i spelet halvfärdiga. Ljussättningen är usel, det finns ingen känsla av djup, ingen känsla av krig. Explosionerna är fruktansvärt futtiga. Medan en spelserie som Mass Effect tagit vara på rymdens oändlighet, och Dead Space slagit mynt av rymdstationers klaustrofobiska utrymmen och skrymslen, hamnar A:CM i en sorts ingenmansland. De trista korridorerna på rymdkryssaren USS Sulaco skulle lika gärna kunna vara vilka korridorer som helst som infekterats av fula och geggiga Alien-tentakler.
Det finns fler saker som är helt obegripliga med A:CM.
En alldeles för stor del av kampanjen handlar om att slåss mot identiska vitklädda legosoldater (som alla bär keps!). Som förstapersonsskjutare är spelet mediokert – därför känns de utdragna episoderna där man skjuter människor som transportsträckor från tidigt 00-tal. Det finns enorma möjligheter till spännande bossfajter i spelet. Ingen av dem utnyttjas. De få bossar som finns är antiklimaktiska till tusen. Att spränga sönder en xenomorf med ett hagelgevär borde kännas köttigt, kladdigt och explosivt. I A:CM känns det som att knäcka ett ägg. Eller trampa sönder ett popcorn på vardagsrumsmattan.
Storyn är visserligen en officiell del av Alien-kanon – men greppar aldrig riktigt tag. Huvudpersonen (en marinsoldat vid namn Winter) är så opersonlig och slätstruken att jag vid flera tillfällen faktiskt glömmer vad han heter. På riktigt. Mellansekvenserna är godkända visuellt men dödstråkiga. Den enda intressanta mellansekvensen, där du som spelare får lära känna spelets huvudkaraktärer ordentligt för första gången, är i slutet av spelet (!). Det är alltså inte ens en mellansekvens, utan en slutscen.
”Roligast är att själv vara rymdmonster och jaga soldater. Det känns som en förenklad och lite klenare variant av Gears of War 3:s briljanta Beast Mode. Skoj, men det räddar inte Aliens: Colonial Marines. Inte på långa vägar.”
Jag skulle kunna såga Aliens: Colonial Marines i all oändlighet, men vad tjänar det till?
Jag måste dock i rättvisans namn passa på att ta upp några av de försonande dragen i Gearbox spel. Musiken är riktigt bra och känns verkligen ”Aliens”. Den skulle kunna utnyttjas mycket mer. Spelet är späckat med referenser och hänvisningar till de tidigare Alien-filmerna. För de största Alien-nördarna (jag är inte en av dem) är spelet värt att spela bara för referensernas skull. Flerspelarläget är helt okej. Där kan du antingen kontrollera en marinsoldat eller en xenomorf och slåss mot andra spelare i ett antal olika spellägen. Roligast är att själv vara rymdmonster och jaga soldater. Det känns som en förenklad och lite klenare variant av Gears of War 3:s briljanta Beast Mode. Skoj, men det räddar inte Aliens: Colonial Marines. Inte på långa vägar.
PS. Läs gärna spelbloggen Rock, Paper, Shotgun om uppgifter som sipprat fram efter spelets release – vem har egentligen gjort spelet? Är det Gearbox? Och vad har Borderlands 2 med faktumet att A:CM blev ett debacle att göra? DS.
Kort sagt: så är Aliens: Colonial Marines ett enda stort antiklimax. Det är inte läskigt, inte spännande och inte roligt, det är ett fiasko.
Format:PC, PS3, Xbox 360, Wii U
