Recension

Publicerat torsdag den 04, april, 2013 | av Hadoken

0

The Walking Dead: Survival Instinct

Daryl Dixon tittar ner på sin pappa som blivit överrumplad och biten av walkers. Daryl höjer pistolen mot sin far, men sänker den igen med ett förtvivlat ansiktsuttryck. Hans farbror Jess rycker åt sig pistolen delar ut ett benådande skott. Introsekvensen från tv-serien rullar igång och jag tänker att det här kommer bli riktigt bra – jag har aldrig haft så fel.

The Walking Dead: Survival Instinct är en prolog till den populära tv-serien med samma namn och spelets story kretsar kring bröderna Daryl och Merle Dixons resa mot Atlanta där de hoppas bli evakuerade. Spelaren tar rollen som fan-favoriten Daryl Dixon och när jag får kontrollen över Daryl befinner jag mig i en jaktstuga någonstans i Georgias skogar tillsammans med hans farbror Jess. Stugan attackeras av zombies och Daryl ger sig ut på vägarna för att hitta brorsan Merle som sitter fängslad i någon bondhåla.

Spelets upplägg är väldigt enkelt. Genom ett förstapersonsperspektiv smyger du runt i olika småstäder i jakt på fördenheter så som bensin och vapen, samtidigt som du stöter på andra överlevande som förmedlar olika uppdrag. Sa jag olika uppdrag? Fel av mig, du ska ALLTID hitta en specifik pryl och ge till karaktären som gav dig uppdraget. Och du måste smyga – hela tiden.

”Bristen på civilzombie-kurage är dock det enda som möjliggör att jag kan ta kål på mina fiender utan gå mot en säker död.”

Spelets zombies – som också är de enda fienderna, har utvecklat någon form av superhörsel. När jag råkar välta en soptunna eller springer några steg efter att ha tröttnat på snigelfartssmygande har jag snabbt en hel hord hack i häl, vilket också är lika med en garanterad död. Intressant nog verkar hörseln vara selektiv eftersom jag utan problem kan stå och banka ihjäl en zombie med ett basebollträ utan att någon av de andra levande döda märker detta, trots att de står en halv meter ifrån. Bristen på civilzombie-kurage är dock det enda som möjliggör att jag kan ta kål på mina fiender utan gå mot en säker död. Under spelets gång samlar jag på mig en hel arsenal av pistoler, shotguns och andra skjutvapen som jag aldrig använder, eftersom ett avfyrat skott fångar uppmärksamheten av nivåns samtliga zombies. Så jag smyger vidare med kniven i högsta hugg och avrättar zombies med ett välplacerat stick i huvudet, en efter en. När jag väl får tag i Daryls kännetecknande armborst, som gör zombieslaktandet minimalt mer angenämt, är spelet nästan över.

Spelaren tar sig till de olika nivåerna genom spelets mellansekvenser där man får välja vilken väg som ska tas till nästa mål. Valet av väg påverkar bensinkonsumtionen och möjligheten att hitta små sidonivåer där spelaren kan leta efter föremål. En på pappret ganska bra idé, men som är otroligt taffligt genomförd då sidonivåerna är exakt likadant utformade och de föremål som hittas på huvudnivåerna är mer än tillräckligt för att överleva. I nästan varje nivå träffar jag också på andra karaktärer som jag kan välja att ta med i bilen eller lämna kvar. Valet påverkar inte handlingen på något sätt och karaktärernas ointressanta backstories gör att jag inte känner någon som helst beslutsångest när jag tvingas lämna kvar vissa av dem när min bil redan är fullastad.

Walking Dead, Survival Instinct, Screenshot, Recension, Knife

”I mitt dagdrömmande kring barndomsserier glömmer jag bort att fäkta tillbaka och nivån börjar om när zombien tuggat i sig mitt ansikte.”

När jag tar mig igenom de extremt linjära nivåerna kan jag inte heller låta bli att störa mig på hur dålig grafiken faktiskt är. Att hitta föremål är lätt eftersom de ser ut som upplysta kartongbitar och när jag kliver in i ett mörkt rum i letandet efter mer ammunition – som jag inte kommer använda, blir jag plötsligt överfallen av en zombie som gömt sig i ett hörn. Jag blir dock inte det minsta skrämd, utan bara förundrad över varför zombiesarna ser ut som trasdockor. I mitt dagdrömmande kring barndomsserier glömmer jag bort att fäkta tillbaka och nivån börjar om när zombien tuggat i sig mitt ansikte. När en zombie kommer för nära och fångar tag i spelaren börjar ett moment där man med styrspaken ska försöka sikta in sig mot zombiens huvud samtidigt som man hugger för glatta livet med skjutknappen. Det är i princip omöjligt att styra in sig för en direktträff, men efter en fyra-fem hugg så sätter Daryl automatiskt kniven i huvudet på den hungriga zombien. Momentet är otroligt tjatigt och gör det dessutom omöjligt att slåss mot mer än en fiende i taget eftersom du i tur och ordning genom minispelet måste ta död på alla på zombies som omringat dig.

”När eftertexterna börjar rulla efter en intetsägande slutscen kan jag bara konstatera att The Walking Dead: Survival Instinct är ett av 2013 års sämsta spel.”

The Walking Dead: Survival Instict lider av många problem, men det värsta är att spelets handling levereras på ett makalöst oinspirerat sätt och licensen slarvas bort totalt. I bilfärderna mellan spelets nivåer förs historien fram genom en trött dialog mellan Daryl och Merle. Att Norman Reedus och Michael Rooker som spelar Daryl respektive Merle i tv-serien bidrar med röstskådespel hjälper inte alls, deras insats känns mest påtvingad och hämmas av ett platt manus. Som fan av tv-serien The Walking Dead hade jag varit mer förlåtande av spelets brister om åtminstone handlingen hade varit bra – istället gör mina förväntningar att spelet inte kan upplevas som något annat än uselt. När eftertexterna börjar rulla efter en intetsägande slutscen kan jag bara konstatera att The Walking Dead: Survival Instinct är ett av 2013 års sämsta spel.

The Walking Dead: Survival Instinct Hadoken
Betyg: 1/5

Kort sagt: The Walking Dead: Survival Instinct är ett praktexempel på hur man inte bör göra ett licensspel.

Format:PC, PS3, XBOX 360

1

Dynga!


Taggat: , , , , , , , , , ,


Om författaren



Comments are closed.

Back to Top ↑

Integritetspolicy