Star Trek
Världens första ”bro-op”-spel, står det i reklamtexten jag får tillsammans med recensionsexemplaret av Star Trek. Bro-op. Smaka på det uttrycket. Min första tanke om spelet bildas: ”det här kan inte sluta bra”. Eftersom Star Trek är ett tvåpersonsspel försöker jag hitta någon att spela med innan jag drar i gång. Stickan, en av mina trognaste tv-spelskompisar, vägrar dock vara min kapten Kirk.
”Kreatörerna har tagit hinkvis med inspiration från framgångsrika rymdsagor som Gears of War och Mass Effect.”
– Det verkar vara ett riktigt skitspel, säger han när jag för Star Trek på tal.
Jag har svårt att säga emot. Licensspel blir sällan bra. Ofta stressas de ut på marknaden alldeles för fort, för att ta rygg på exempelvis en långfilm. Den nya Star Trek-filmen med Zachary Quinto och Chris Pine i rollerna som den stele Mr Spock och den charmigt busige kapten Kirk gick upp på bio i maj i år. Självklart ska filmen ackompanjeras av ett spel.
Star Trek tillhör den populära cover-shoot-genren, vilket innebär att större delen av spelet går ut på att gömma sig bakom rymdföremål, sticka fram sin rymdpistol och skjuta ihjäl rymdödlor. Kreatörerna har tagit hinkvis med inspiration från framgångsrika rymdsagor som Gears of War och Mass Effect. Grundhandlingen i spelet är att en onyanserat elak ödleras får sina klibbiga händer på en mäktig artifakt som kallas ”the Helios device”. Med heliosapparatens kraft kommer rymdödlorna kunna öppna hål i rymdväven och attackera intet ont anande galaxer med överraskningsmomentet på sin sida.
Inte bra, konstaterar Kirk och Spock, spelets två huvudkaraktärer.
”I ärlighetens namn finns det välgjorda delar av Star Trek. Musiken, framförd av Slovakiens nationella symfoniorkester, är mäktig och används på ett bra sätt.”
När rymdödlorna introduceras för första gången får vi reda på att ”de kallar sig själva the Gorn”. Det är det enda som Kirk och Spocks allierade lyckats lista ut om de nya amfibiefienderna, vilket är märkligt eftersom ”the Gorn” pratar ett obegripligt monsterspråk. Det är dock praktiskt: nu vet vi vad vi ska kalla elakingarna!
Sådant taffligt manusarbete är vanligt i Star Trek-spelet. Det finns dock fler, mer påträngande problem:
- Eftersom jag inte fick med mig någon ”bro-op”-kompis hemma i soffan så spelar jag själv som Spock, med en AI-kontrollerad Kirk vid min sida. AI:n är dock undermålig, vilket gäller både min kompis Kirk och fienderna. Ett tag spelar jag ihop med en slumpad medspelare över Xbox Live. Hen verkar dock inte kunna engelska, och kopplar ner relativt omgående. Jag får klara mig själv resten av spelet.
- Star Trek tar efter Gears of War och en mängd andra spel när det gäller cover-shoot-mekaniken. Men systemet funkar dåligt och känns, som så mycket annat i spelet, bara halvfärdigt.
- Under vissa delar av spelet uppmanas jag att smyga fram i stället för att rusa rakt in i fienderna. Smygsystemet är dock skrattretande dåligt, och lider av en akut brist på finess. Oftast handlar det om att hitta en lucka i marken, gå ner i ett underjordiskt tunnelsystem, och hoppa upp ur en annan lucka. Så långt från Solid Snake som det går att komma.
- Kirk och Spock använder sina trogna tricorder-manicker för att hacka sig in i datorer, öppna låsta dörrar, och stänga av säkerhetssystem. De minispel som då dyker upp är trista och enformiga, och tillför ingenting till spelupplevelsen.
- När spelets historia blir som mest intressant, och Kirk och Spock ställs mot varandra i stället för mot fiendeödlorna, tar det bara någon minut innan det klassiska deus ex machina-tricket sätts i spel, på grund av manusförfattarnas brist på kreativitet. Tråkigt och onödigt.
”Dynamiken mellan Spock och Kirk är väluppbyggd sedan länge, och är bäst när de homoerotiska blinkningarna är som mest uppenbara. Hjältarna vill inte ha rymdtjejerna Uhura och T’Mar, de vill ha varandra!”
Trots dessa brister märker jag halvvägs igenom Star Trek att jag ändå har hyfsat roligt. Spelet är dock alldeles för långt. De sämsta partierna (i början) hade kunnat trimmas ner rejält – hade spelet varit med fokuserat hade man haft mer överseende med ovanstående punkter.
I ärlighetens namn finns det välgjorda delar av Star Trek. Musiken, framförd av Slovakiens nationella symfoniorkester, är mäktig och används på ett bra sätt. Spock, Kirk, Scotty, Uhura och gänget är sedan gammalt välskrivna karaktärer – hade samma spel gjorts utan en stark licens som Star Trek hade det blivit ett monumentalt fiasko. Humorn i spelet är inte nyskapande på något sätt, men känns ändå motiverad. Särskilt eftersom fienderna ”the Gorn” ser ut som Jurassic Park-dinosaurier i gummi med färgglada laserpistoler. Dynamiken mellan Spock och Kirk är väluppbyggd sedan länge, och är bäst när de homoerotiska blinkningarna är som mest uppenbara. Hjältarna vill inte ha rymdtjejerna Uhura och T’Mar, de vill ha varandra!
”Eftersom förväntningarna var minimala innebär det inte att jag kan rekommendera någon annan att spela Star Trek. Men jag ångrar inte heller att jag gjorde det.”
Tempot i Star Trek är varierat, och de delar där man utan fast mark under fötterna manövrerar sig fram genom rymden, medan fiendeskepp exploderar runt om en, är häftiga. Det finns åtskilliga vapen att välja på, och det finns gott om tid att skjuta in sig och hitta de rymdgevär man trivs bäst med (Pillager! Striker! Arc Driver!).
Historien tar sig mot slutet, särskilt när man får reda på mer och mer om Gorn-varelserna och deras brutala koloniala metoder.
Slutet är omotiverat abrupt, och när eftertexterna rullar konstaterar jag att Star Trek faktiskt överträffat mina förväntningar.
Eftersom förväntningarna var minimala innebär det inte att jag kan rekommendera någon annan att spela Star Trek. Men jag ångrar inte heller att jag gjorde det.
Kort sagt: så är Star Trek ett halvfärdigt licensspel vars förtjänster (tempot, karaktärerna, musiken) överskuggas av dålig AI, tafflig spelmekanik och en omotiverat lång kampanj.
Format: PC / PS3 / XBOX 360
