Recension Remember Me, Nilin, Recension, Review, Xbox 360, PS3, Game, Spel,

Publicerat torsdag den 04, juli, 2013 | av Hadoken

0

Remember Me

”Paris är alltid en bra idé”. Det var väl Audrey Hepburn som sa det, i någon femtiotalsfilm med Humphrey Bogart. Franska utvecklarna Dontnod känner staden väl, och har valt att förlägga sitt dystopiska minnesäventyr Remember Me till just La Ville-Lumière, ljusets stad.

”Det är så obegåvat att jag kommer på mig själv med att längta efter autopilotklättrandet i Assassin’s Creed – det är i alla fall fint att titta på.”

I Remember Me vaknar protagonisten Nilin upp och inser att hon berövats på alla sina minnen, förutom just att hon heter Nilin (praktiskt!). Hon får direkt kontakt med den mystiske Edge som kallar sig ”errorist” och påstår att Nilin tidigare varit en del av hans kamp mot minnesföretaget Memorize.

I det dystopiska Paris som Dontnod har skapat är minnen en handelsvara, sedan vetenskapsmannen Charles Cartier-Wells hittat ett sätt att digitalisera minnen på. Hans fru Scylla driver företaget Memorize, som har monopol på just minnen.

Nilin lär sig snabbt att hon är extra duktig på att påverka, överladda, och ändra andra människors minnen – och med hjälp av den dryge och pubertalrevolutionäre Edge klättrar hon genom framtids-Paris för att sätta stopp för Memorize. Visst låter det häftigt, ändå? Problemet med Remember Me är allt som inte handlar om just minnen. Majoriteten av speltiden läggs i stället på hjärndött plattformande och repetitiva strider. Plattformsmomenten är verkligen dödligt tråkiga. Vid några enstaka tillfällen utvecklas hoppandet och skuttandet till små pussel, men oftast handlar det om att följa gula pilar, trycka framåt, åt sidan, och på A. Det är så obegåvat att jag kommer på mig själv med att längta efter autopilotklättrandet i Assassin’s Creed – det är i alla fall fint att titta på.

Remember Me, Nilin, Recension, Review, Xbox 360, PS3, Game, Spel, Fight

”Storyn är ambitiös och lyckas nästan gå helt i mål. Vissa logiska luckor uppstår, men de går att ha överseende med. Ett par välplacerade ”plot twists” lyckas dessutom rycka liv i historien när den börjar tappa fart.”

Slagsmålssystemet är tydligt influerat av Rocksteadys Batman-spel. Nilin är alltid i numerärt underläge, och det gäller att tajma slag, sparkar och specialattacker för att besegra fienderna. Dessutom kan Nilin, precis som Batman, enkelt hoppa undan för att undvika attacker.

Dontnod har dock uppfunnit ett smart system där man lär sig (eller kommer ihåg) fler och fler attacker ju längre spelet går. Attackerna är uppdelade i fyra kategorier, och kan sättas ihop i egna kombinationer. Vissa slag gör att Nilin återfår hälsa, vissa gör extra mycket skada, och vissa gör att de kraftiga specialattackerna laddas upp snabbare.

Tyvärr finns det för få sorters fiender i Remember Me. Man lär sig snabbt vad som funkar bäst mot varje enskild enhet – det är egentligen bara bossarna som är riktigt kluriga. I de (för få) bossfajterna får Nilin användning av alla sina mer avancerade tricks. I vanliga fall räcker det att slå, sparka, skjuta och hoppa tills fienderna är besegrade.

Storyn är ambitiös och lyckas nästan gå helt i mål. Vissa logiska luckor uppstår, men de går att ha överseende med. Ett par välplacerade ”plot twists” lyckas dessutom rycka liv i historien när den börjar tappa fart.

Remember Me, Nilin, Recension, Review, Xbox 360, PS3, Game, Spel, memory remix

”Nilin är jämlik med och lika kapabel som vilken vit spelsnubbe som helst – Nathan Drake, John Marston, Ezio Auditore, Bruce Wayne.”

Den största enskilda besvikelsen med Remember Me handlar om minnes-remixerna. De är inte besvikelser i sig, men de är alldeles för få. En minnes-remix går ut på att gå in i ett minne hos en person, och ändra på detaljer i minnet så att händelsen i fråga utspelar sig på ett annorlunda sätt. Det kan i sin tur få personen att agera eller tänka annorlunda i den ”riktiga” världen.

Det finns ett visst antal minnes-remixer att göra, och de lyfter spelupplevelsen rejält. Dontnod hade med förtjänst kunnat skala ner på plattformandet och hoppsparkandet och infört fler (och svårare!) remix-sekvenser.

Presentationen då? Jovisst, den framtidsversion av kärlekens stad som Nilin kubbar runt i är snygg och detaljrik. Spelets linjära upplägg gör det dock omöjligt att få tillfredsställa sin upptäckarlusta. Man vill springa runt hörn, hoppa över stängsel och klättra upp för närmsta byggnad, men tillåts inte gör det. Dontnods Paris är inte en läckert uppbyggd stad, det är en vackert spacklad korridor.

Röstskådespelet får nästan godkänt – men det engelska uttalet av franska ord skär i öronen. Madame blir ”medääm”. La Bastille blir ”lä be-steal”. En språkcoach till de engelska röstskådespelarna och någon extra dag till att plugga in franska uttal är väl inte för mycket begärt – särskilt eftersom Dontnod är ett franskt företag.

Sist men inte minst: i Remember Me har Dontnod gjort något som är fruktansvärt ovanligt i spelvärlden. De har gjort en icke-vit kvinna till huvudperson – och de har gjort det utan att göra det till en stor sak. Nilin är jämlik med och lika kapabel som vilken vit spelsnubbe som helst – Nathan Drake, John Marston, Ezio Auditore, Bruce Wayne. Att hon är kvinna, kvarts-etiopier och kvarts-indier noteras i förbifarten och fördjupar karaktärsporträttet, men har ingen negativ eller fördomsstyrd inverkan på hur hon presenteras. Faktum är att det är Remember Mes största bidrag till spelhistorien.

Remember Me Hadoken
Betyg:

Kort sagt: så är Remember Me ett njutbart matinéäventyr med minnes-remixerna som sin största förtjänst. Obegåvade plattformssekvenser och bristen på utforskningsmöjligheter drar ner betyget.


Format: PS3, Xbox 360, PC

3/5

Assez bien!


Taggat: , , , , , , , , , ,


Om författaren



Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Back to Top ↑