Recension Tales of Xillia, PS3, Playstation 3, jRPG, RPG, Recension, Review

Publicerat torsdag den 22, augusti, 2013 | av Hadoken

0

Tales of Xillia

Två år tog det för skaparna bakom Tales-serien att översätta, färdigställa och släppa den, för oss, senaste delen i denna nischade JRPG-serie. Har det varit värt väntan?

”Jag vet initialt ingenting om dessa två karaktärer, förutom att de tar störst plats på omslaget och att den ena av de två har mindre skylande kläder och en större byst än den andra.”

Den första uppstarten av spelet, och jag möts av det första – och enda – stora valet i spelet; vem av två huvudkaraktärer ska jag spela som? Man eller kvinna? Jag vet initialt ingenting om dessa två karaktärer, förutom att de tar störst plats på omslaget och att den ena av de två har mindre skylande kläder och en större byst än den andra. Jag gör mitt val, och kastas huvudstupa in i en stereotyp berättelse där vi får följa Jude Mathis – en osäker läkarstudent och Milla Maxwell – de elementala andarnas fysiska manifestation genom ett äventyr som lämnar mer än nödvändigt att önska.

Tales of Xillia, PS3, Playstation 3, jRPG, RPG, Recension, Review

”Detta är inte ett tekniskt mästerverk, utan ett kvitto på att människan kan göra saker med bildspråk som få andra varelser kan.”

Vi har här att göra med en historia om två stormakter i krig som mest kan liknas vid en anime-serie i sitt berättande, sexistiskt karaktärsgestaltande och röstskådespeleri. Under dialogerna får vi höra varierande insatser från skådespelarna som ackompanjerade av taffligt skriven dialog med lika varierande översättningskvalitet och pinsamma pauser mellan meningsbytena. Man försöker sig även på karaktärsutveckling hos nästan samtliga karaktärer, vilket i slutändan bara känns som ett ditklistrat försök till en levande berättelse. Och är verkligen dessa skrikande comic-relief-karaktärer nödvändiga?

Dessa klavertramp till trots, lyckas historien i tid och otid överraska mig och får mig att fortsätta. Ibland vet jag inte riktigt varför jag fortsätter – eller ja, mina blödande öron är, i detta fall, de största ovisshetsbärararna.

Men sedan händer något. Jag stannar upp och betraktar den vackra världen, som förvisso dippar lite kvalitetsmässigt i spelets allra största områden, men som stundtals får en att häpna. Detta är inte ett tekniskt mästerverk, utan ett kvitto på att människan kan göra saker med bildspråk som få andra varelser kan. Med den oklanderliga charmen från diverse anime-serier; ett färgsprakande myller som endast toppas av de få animerade animesekvenser som finnes under spelets gång. Dessa sekvenser leder de största delarna av historiens framfart och är, i sina bästa stunder, så vackra att man darrar av välbehag.

Tales of Xillia, Fight, Battle, Review, Recension, RPG, PS3, Playstation 3

”Denna ursinniga buttonmashingfest åtnjutes, enligt utvecklarna, bäst tillsammans med lagomt stressig stråkmusik som efter den femhundrade striden känns något enformig.”

Även stridssystemet är något av det mest lyckade med Tales of Xillia. En fusion mellan det klassiska, menystyrda stridsystem som vi genom den gamla skolans JRPG vant oss vid, och ett mer modernt hack n’ slash-upplägg där ursinnig buttonmashing inte alltför sällan är särskilt långt borta. Denna ursinniga buttonmashingfest åtnjutes, enligt utvecklarna, bäst tillsammans med lagomt stressig stråkmusik som efter den femhundrade striden känns något enformig. Dessa strider tar aldrig mer än 20 sekunder – bortsett från bosstriderna – men påvisar en välavvägd balans mellan lättillgänglighet och djup för att den mest inbitne, såväl som den grönaste av spelare, ska kunna finna något av värde. I sann RPG-anda är levlande och grinding ett faktum, som aldrig känns påtvingat eller överflödigt när man ivrigt sätter ut sina hårt förvärvade erfarenhetspoäng på någon av karaktärernas färdighetsträd.

Uppföljaren har redan släppts i japan, vilket får tala för sig själv om framgångarna den första delen av Tales of Xillia rönt i landet till öst. Trots fallet med klart undermåligt röstskådespeleri och enkelspråkiga karaktärer känner jag ändå hur min hjärnas myscentrum får välbehövd stimulans genom de otroligt vackra landskapen och ett friskt fläktande stridssystem att kunna grotta ner sig rejält i. Titeln lyckas aldrig röra sig särskilt långt utanför genrens utsatta ramar, och ger intrycket av att inte försöka med det heller. Historien om Milla och Jude lyckas fängsla utan att beröra och lämnar mig med en sista fråga: Är det värt att lära sig japanska för att så smärtfritt som möjligt ta sig igenom uppföljaren?

Tales of Xillia Hadoken
Betyg:

Kort sagt: Ett kompetent JRPG av det konventionella snittet som inte gör så mycket för att sticka ut.

Format: Playstation 3

3/5

Småmysigt


Taggat: , , , , , , , , ,


Om författaren



Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Back to Top ↑