Recension Saints Row, 4, IV, Recension, Review, Betyg

Publicerat tisdag den 03, september, 2013 | av Hadoken

0

Saints Row IV

Efter år av famlande i mörker reser sig nu en fullvuxen best, en best som en gång i tiden föddes i skuggan av GTA och dess redan satiriska tolkning av gangstervärlden. Pungsparkar, käftsmällar och sci-fi – det här är Saints Row IV.

”Vare sig det handlar om sexuella skämt, meta-humor, pop-kulturella referenser eller ren och skär spelglädje, så kan jag inte hjälpa det – jag har idiotiskt roligt.”

I begynnelsen existerade endast en grå soppa av säckiga brallor och gängkrig. Utvecklarna hos Volition insåg efter det första spelet att de måste ta till drastiska åtgärder för att deras spelserie skulle leva vidare. De måste ha hakat upp sig vid ordet ”drastiskt”. Berättelsen om ett gangstergäng som ständigt skruvat upp volymknappen under hela deras karriär – från sparsmakat, till uppskruvat, till fullständigt urvrickat, till… Ja, ni kanske undrar lika mycket som mig vilket ord som möjligen kan beskriva nästa steg på skalan. ”Idiotiskt” faller sig rätt bra i detta fall. Detta är nämligen lika idiotiskt som det är briljant i sitt sätt att jämt och ständigt framkalla okontrollerade fnissattacker. Vare sig det handlar om sexuella skämt, meta-humor, pop-kulturella referenser eller ren och skär spelglädje, så kan jag inte hjälpa det – jag har idiotiskt roligt.

Vi lämnade trean med Saints som världens mäktigaste gäng och protagonisten, The Boss, eller närmare bestämt, DIG, som president över USA. Maktfantasin kan tyckas ha varit fullbordad, men för att vara helt ärlig lämnade jag själv trean med ett ledset öga och en viss tomhet hängandes över mig, likt ett litet barn som fått fel smak på glassen, en uppgivenheten blandat med en omättnad. Saints Row 3 lyfte aldrig och kändes mest som ett tomt skal nar man närmade sig det stundande slutet.

Som USAs president kastas du handlöst in i livet som statschef och de val man tvingas ställa sig inför. Bota cancer eller mätta världens alla tomma magar? High-fivea din polare eller hålla dig civiliserad inför dina ledamöter? Livet som president framstår som tämligen glamoröst med skådespelaren Keith Richards vid din sida, bakom skyddet av dina vakter, omringad av välklädda människor och galna fans… Tills generiska rymdvarelser får för sig att ta över, och förgöra jorden och dess invånare! Kvar står Saints med spillrorna av en civilisation och en ledare instängd i ett datorprogram. Med det ena ögat blinkandes åt The Matrix och det andra åt Mass Effect får vi uppdraget att rädda mänskligheten från Zenyak och hans brittiska accent. Saints tar det hela med en käftsmäll och skriver istället om koden i programmet – för att bli superhjältar.

saints row 4, screenshot, Rooftop, Jumping, Jump, Roof,

”Efter några enstaka timmar rör du dig likt en till synes ostoppbar blixt fram mellan hustaken och flyger genom skyn som om gravitationen inte ens existerade.”

Att traditionella fortskaffningsmedel i denna installation endast reducerats till en parantes i skuggan av dina superkrafter ser jag som spelare som ett mirakel. Efter några enstaka timmar rör du dig likt en till synes ostoppbar blixt fram mellan hustaken och flyger genom skyn som om gravitationen inte ens existerade. Slänga gamla konventioner om pimpade och stulna bilar ut genom fönstret? Genialiskt, om du frågar mig.

I staden finns även en hel del ”aktiviteter” du kan förslösa din tid på. Vi har t.ex. försäkringsbedrägerier som går ut på att kasta sig in i bilar och byggnader likt en trasdocka helt utan självbevarelsedrift och bärsärkargångar där vi får ett tilldelat vapen och uppdraget att förgöra så mycket som fysiskt möjligt i den digitala staden. Detta varvas med diverse hackar-minispel, artefaktsamlande och massakrerande av utomjordingar.

Äventyret upplevs med fördel i sällskap av en vän över internet, vilket jag endast provade någon enstaka timme. Detta medförde en dramatisk höjning av spelvärdet. Till och med de svagare delarna av spelet blir ofantligt mycket roligare att ta sig igenom när man delar upplevelsen. Saints Row IV ger plats för en andra spelare att när som helst droppa in i ditt äventyr – och massakrera den vid din sida.

saints row 4, screenshot, screen, aliens, crazy,

”Med dessa segment ställer sig spelet själv en viktig fråga – hur i hela helvete ska man kunna göra ett normalt spel igen?”

Det problem som Saints Row IV främst tampas med är den inre striden och den sjuka metaironin som ständigt letar sig fram. Spelet tycks te sig som en manifestation av den rådande ADHD-generationens intressen och spelsmak. Vi får skämt på skämt kastat i nyllet om hur enformigt och stereotypiskt utformade alla uppdrag är, vilket de alltför ofta faktiskt är. Visst är det roligt i kontexten, men när den trötta speldesignen tidvis lyser igenom under de segment som frammanas när du blir fråntagen dina superkrafter, blir man som spelare lite orolig. Med dessa segment ställer sig spelet själv en viktig fråga – hur i hela helvete ska man kunna göra ett normalt spel igen?

Faktum är att partierna då du blir fråntagen dina superkrafter är de absolut svagaste delarna av hela spelet då man i spelarsitsen känner sig något handikappad utan förmågor som att springa galet fort, skjuta eldbollar eller skapa jordbävningar med dina bara fötter. Dessa partier förekommer främst som storydrivande uppdrag, vilket är synd, då de blir något av en obligatorisk stympning och tillbakaskick till den gamla skolans Saints Row med föråldrade konventioner, gängkrig och allt vad det innebär. Dessa partier är inte nödvändigtvis dåliga, men blir i kontrast till den totala frihet som Steelport erbjuder, partier man ständigt letar ursäkter att hoppa över och skjuta upp genomförandet av.

Jag är lite orolig för serien och dess efterföljare. Man har tagit konceptet så långt som kan tyckas möjligt med de nördiga skämten och superkrafterna att allt efter detta kan komma att kännas överflödigt. Risken finns tyvärr att detta, likt COD-serien, kommer bli en återkommande kassako för utgivarna och utvecklarna att mjölka varenda liten krona ur. Saints Row har nått sin topp.

Saints Row IV Hadoken
Betyg:

Kort sagt: Ett sandlådespel som med sina tighta skådespelarinsatser, kvantitativa innehåll och vassa humor, kan klassas som ett av årets bästa. Synd bara att Volitions självmedvetenhet ibland blir lite för tydligt besvarad.

Format:PC, PS3, XBOX 360

4/5

Idiotiskt roligt!


Taggat: , , , , , , , , , , ,


Om författaren



Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Back to Top ↑