Dragon’s Crown
Spelpressen har redan rasat över Dragon’s Crowns minst sagt utmanande karaktärsmodellering, men finns det ett bra spel bakom de svällande musklerna och vällande brösten?
”Man kan tänka sig att skaparna tagit ett stycke barnboks-estetik, mixat ner lite drakar och demoner, och sedan kryddat med några vuxentidningar.”
Vanillawares hyllning till den klassiska Beat ’Em Up-eran har redan fått mycket uppmärksamhet på internet. Främst på grund av sin överdrivna och översexualiserade design där stora kroppsdelar är rätt framträdande. Vad man tycker om designvalet är upp till en själv; antingen så hatar man det, eller så försöker man klamra sig fast vid faktumet att det kanske inte är en helt trogen verklighetsgestaltning, vilket jag försökt göra – med varierande resultat.
Trots att amasonen aldrig täcker sina lår och tydligen uppskattar att rikta sin lika enorma bakdel mot kameran, dvärgens ständigt pulserande bröstmuskler och trollpackans något omotiverade klädval, glömmer jag efter en tid bort det hela och slukas istället av den fantastiska konststilen, det djupa stridssystemet och det beroendeframkallande lootsystemet.
Spelar gör man i en medeltida fantasy-värld sett ur en klassisk sidescrolling-vy som består, nästan uteslutande, av högupplösta sprites. Och det är vacker. Fasligt vackert. Man kan tänka sig att skaparna tagit ett stycke barnboks-estetik, mixat ner lite drakar och demoner, och sedan kryddat med några vuxentidningar. Under resans gång låser du, iochmed utmaningar och uppdrag, upp ett urval av fantastiskt vacker artwork från spelet, vilket blir en än större anledning att hamra sig vidare.
”Dessa datorstyrda karaktärer är singleplayer-kampanjens representation av medspelare, och fyller samma funktion som verkliga sådana, tills det att du introduceras för multiplayer-läget.”
Men den huvudsakliga moroten är såklart all loot. Spelet är uppbyggt kring instanser med en stad som utgångspunkt där du sköter dina affärer, uppdrag, uppgraderingar och kompanjoner. Striderna sker därifrån genom – nio till antalet – uppdragsdrivna instanser som alla traditionsenligt avslutas med en hejdundrande bossfight och erfarenhetspoäng i massor som belöning… och loot, såklart. Likt den hyllade Diablo-serien där viss utrustning måste identifieras för en summa guld innan man kan se vad föremålet erbjuder, har man här, av någon konstig anledning, valt att låsa all loot från början. Detta medför att du allt som oftast låser upp helt värdelös loot och förlorar dina surt förvärvade guldmynt på kuppen. Den enda indikationen på vad utrustningen du erhåller kan användas till är dess vapenikon och, om möjligt, en blinkande sådan, som indikerar huruvida det är ett sällsynt vapen eller inte.
Upplåsningsproblemen till trots upptäcker jag efter ett tag hur jag suktar efter mer. Jag kikar igenom mitt inventory och ser, till mitt förtret, att mitt halsband som erhölls för sisådär, 15 nivåer sedan, nu börjar sjunga på sista versen. ”Ut på äventyr!” skriker jag och besöker den lokala krogen för att värva medhjälpare. Dessa datorstyrda karaktärer är singleplayer-kampanjens representation av medspelare, och fyller samma funktion som verkliga sådana, tills det att du introduceras för multiplayer-läget.
Det är ungefär här spelet verkligen börjar ta fart. Barbro, min flicksnärta till bågskytt, får besök på skärmen av en likasinnad spelare, iklädd rollen som en välsvarvad amason vid namn Wilhelmin. Tillsammans slaktar vi oss genom horder av fiender i jakten på den bombastiska slutstriden, och jag lyckas utröna, utan att ett enda ord yttras, att vi har det väldigt roligt tillsammans. Jag kan tänka mig att spelet, medelst några vänner i soffan, kan ge upphov till flertalet kärleksfulla käftsmällar och skämtsamt yttrade svordomar, för att skapa en riktigt rolig flerspelar-upplevelse, vilket det även är online.
”Dragon’s Crown överraskar, trots de störande småproblemen och viss sexism,och leverar i slutändan ett Beat ’Em Up-äventyr som genren inte sett på år och dagar (bokstavligen).”
Dragon’s Crown är Playstation-exklusivt och har vare sig cross-buy eller cross-play implementerat från start, vilket därav låser din karaktär till antingen PS Vita eller Playstation 3. Som en frukt av de många pekskärmskontrollerna, som på PS3 sköts via den högra styrspaken, passar sig spelet alldeles ypperligt på just PS Vita. Skillnaden mellan att peka fram besvärjelser, öppna kistor och navigera i menyerna mellan de båda plattformarna, blir tämligen likt skillnaden mellan dag och natt. Det ena alternativet är följsamt och lättanvänt, medans det andra är styltigt och haltande.
När jag istället återvänder till att spela ensam, uppstår inte riktigt samma flyt som med den vänliga amasonen, Wilhelmin, och jag, tillsammmans gav upphov till. I jämförelse tycks de datorstyrda karaktärerna vara konstant berusade och helt felprioriterande vad gäller hälsa-kontra-skada. De dör allt för ofta och jag saknar plötsligt min och min kompanjons tysta samarbete som magiskt skedde under en kväll. Oturligt nog kommer jag nog aldrig träffa på Wilhelmin igen.
Dragon’s Crown överraskar, trots de störande småproblemen och viss sexism,och leverar i slutändan ett Beat ’Em Up-äventyr som genren inte sett på år och dagar (bokstavligen). Golden Axe-vibbarna haglar tätt med en historia – som å ena sidan närmast kan liknas vid en trött fantasy-roman – men som ändå lyckas ge någon form av välbehövd sammanvävning till äventyret.
Kort sagt: Dragon's Crown inbringar välbehövd fräschör i Beat 'Em Up-genren och lyckas samtidigt leverera fantastiskt vackra miljöer som får dig att vilja krama om din konsol. Gör sig bäst på PS Vita, men tappar lite i Playstation 3-versionen på grund av avsaknaden av pekskärmskontroller.
Format: PS3 / PS Vita
