Metal Gear Rising: Revengeance
Svärdet är i centrum i ”Metal Gear Rising: Revengeance” (hädanefter kallat MGR – någon måtta får
det vara).
Huvudpersonen Raiden, som först introducerades i ”Metal Gear Solid 2: Sons of Liberty” år 2001,
har nämligen lagt vantarna på ett svärd som är så vasst att det skär igenom såväl cyborger som
cement som om det vore sockervadd.
MGR är visserligen ett spel i Metal Gear-serien, men det handlar här mindre om klassiskt
smygande, och mer om japanska gitarrsolon och ninja-action. I princip allt går att hugga sönder –
både fiender och omgivningen.
”Historien tar en intressant vändning mot mitten av det ganska korta äventyret, men så klart spårar
det till sist ur i politiska plattityder och vidriga one-liners.”
Storyn i MGR är enkelt avhandlad. Cyborgninjan Raiden jobbar för ett privat säkerhetsföretag, och tar på egen hand upp kampen mot ett gäng onda typer som opererar ut hjärnorna på gatubarn (superelakt) för att göra dödsmaskiner av dem.
Under spelets gång blandas briljanta karaktärer (Sam! Wolf!) med gränslöst tröttsamma stereotyper (galen ryss med pälsmössa, blond storbystad ”sekreterare”, makthungrig amerikansk politiker). Historien tar en intressant vändning mot mitten av det ganska korta äventyret, men så klart spårar det till sist ur i politiska plattityder och vidriga one-liners. Nåväl, ingen bör spela MGR för storyns skull. Det är, som sagt, svärdet som är i centrum.
Stridssystemet i Platinum Games (”Bayonetta”, ”Vanquish”, m.m.) ninjaspel är simpelt men strålande. Man börjar med Raidens trogna katana och kan under äventyrets gång få tag på andra närstridsvapen efter att ha besegrat olika bossar.
Raiden dansar fram över slagfältet och levererar snabba och långsamma attacker, som kan kombineras på ett gäng olika sätt. I början av spelet klarar man sig långt på att bara springa och slå, men ju svårare fienderna (och bossarna) blir, desto viktigare blir det att lära sig parera.
Parera gör man genom att tajma ett eget slag med fiendens attack. Tajmar man sin parering perfekt får man oftast chansen att gå in i ”blade mode” – då går tiden långsammare och Raiden kan precisionshugga med sitt trogna svärd. Blade mode kan med fördel aktiveras även vid andra tillfällen, till exempel för att hugga av särskilda kroppsdelar (vänsterhänder är tydligen viktigast) eller för att totaldemolera annat som är i vägen – bland annat helikopterplattor, flygande bilar, och gigantiska robotben.
Spelet kretsar kring bossfajterna. Vissa av spelets kapitel är i princip bara en enda lång kamp mot en boss. Med vissa undantag är dessa extra mäktiga fiender fiffigt konstruerade, och det krävs träning, tajming och tålamod för att klara av de tuffaste bossarna.
Det finns egentligen bara två brister i stridssystemet. Ibland propsar spelet på att man ska vicka den vänstra kontrollspaken fram och tillbaka så snabbt det bara går. Det blir till slut extremt irriterande, och känns helt opåkallat. Dessutom är kameran i MGR lynnig, vilket gör det svårt att ha koll på slagfältet när man viner omkring i ”ninja run”.
”Den kitschiga hårdrocken som ackompanjerar de tuffaste striderna är precis så där stereotypt ”japanskt tv-spel” som man är ute efter, komplett med plastiga trummor och pubertala texter”
Visuellt är MGR riktigt läckert. Miljöerna är hyfsat varierade, bossfajterna som sagt oerhört välkonstruerade, och Raidens många och ofta helt vansinniga sätt att göra slut på sina fiender på är
härligt överdrivna. Den kitschiga hårdrocken som ackompanjerar de tuffaste striderna är precis så där stereotypt ”japanskt tv-spel” som man är ute efter, komplett med plastiga trummor och pubertala texter.
Det finns, så klart, värre svårighetsgrader att ta sig an efter att man klarat äventyret. Det känns inte jättelockande. En gång räcker. Men det var en rolig gång!
Kort sagt: Så är Metal Gear Rising: Revengeance en fartfylld och härligt bisarr svärdsodyssé vars tunna story, stereotypa karaktärer och krånglande kamera drar ner betyget.
Format: PS3, XBOX 360
