Tomb Raider

Med sina sista krafter och andan i halsen kämpar Lara sig upp för klippkanten och kan finna en kort stunds vila vid en eld i ett enkelt vindskydd innan hon måste ge sig ut i stormen igen. Hon befinner sig inte i denna omänskliga situation för att hon vill det eller har valt det. Omständigheterna ledde henne hit och hennes uppfostran, träning, karaktär och målmedvetenhet har hållit henne vid liv i hennes kamp för att rädda sina vänner från en situation som hon skuldbelägger sig själv för.

”Redan under spelets första tio minuter får jag en stark känsla av att jag är helt ensam och utlämnad till vad som än kan tänkas finnas på den här ön och att kampen för min överlevnad börjar NU!”

Lara känns väldigt mänsklig och trovärdig genom berättelsen och jag känner ganska fort att jag har nån form av empati för henne, att jag på något vis kan sätta mig in i hennes situation och verkligen vara med på resan och inte bara sitta och styra pixlar på en skärm. Hon får en hel del törnar på sin resa, både fysiskt och psykiskt, men tvingar sig alltid att fortsätta framåt oavsett vilka situationer och problem som dyker upp. Lara är ingen osårbar superhjälte som skrattar sig igenom brutala avrättningar, hon är en arkeolog som pga. ödets nyck blir indragen i något som egentligen är helt utanför hennes kunskapsområde och trygghetszon. Hon växer dock med utmaningarna under resans gång. Hennes fokus och målmedvetenhet blir allt starkare och jag riktigt ser hur hon blir härdad av sina erfarenheter. Hon valde aldrig detta men hon tänker garanterat inte ge upp!

Spelet, som är en reboot av Tomb Raider, inleds med att Lara Croft befinner sig ombord på fartyget Endurance, utanför Japans kust. De är på jakt efter det legendomspunna försvunna kungadömet Yamatai som den kraftfulle Shaman-drottningen Himiko, även kallad ”Soldrottningen”, sägs ha härskat över. Lara är relativt ny inom den arkeologiska världen men har trots det redan skapat sig ett tillräckligt stort namn för att få följa med som andre-arkeolog på den här resan. Utåt sett leds expedition av den högt aktade James Whitman, en framgångslysten kändisarkeolog, som med den här något spekulativa expedition hoppas kunna återupprätta sitt namn (och sin ekonomi). Internt märks det däremot tydligt att skeppets besättning håller Laras kompetens mycket högre än James och de litar mer på henne än honom i samtliga dispyter som uppstår. Gruppen består förutom Lara och James av Conrad Roth (en gammal vän till Croft-familjen), Joslyn Reyes (skeppsmekanikern), Alex (dataspecialisten), Jonah Maiava (fiskare och kock), Angus ”Grim” Grimaldi (rorsman), Samantha ”Sam” Nishimura (kameraman och Laras bästa vän). Samtliga karaktärer känns trovärdiga, välgjorda och genomtänkta och det känns verkligen som bra bifigurer för att komplettera storyn, de är inte bara utfyllnad för sakens skull.

”Det finns dessutom en väldigt stor variation av extremt vackra miljöer och spelet tar dig igenom en varierad bandesign.”

Mot James inrådan lyssnar besättningen på Lara och styr skeppet mot ”Drakens triangel”, en plats ökänd för sina våldsamma stormar och försvunna skepp, för att inleda sin expedition. Endurance går så klart inget bättre öde till mötes och slungas under våldsamma former upp på en ö. Lara vaknar till liv på en kaotisk strand men hinner inte mer än höra några vänner ropa på hjälp innan hon får ett hårt slag i huvudet och åter glider in i medvetslösheten. Nästa gång hon vaknar hänger hon från taket i en grotta fylld av lik, blod, benrester och bråte. När jag lyckats ta mig ner från taket inleds en förvirrad och skrämmande flykt från vart jag nu kan befinna mig. Redan under spelets första tio minuter får jag en stark känsla av att jag är helt ensam och utlämnad till vad som än kan tänkas finnas på den här ön och att kampen för min överlevnad börjar NU!

Den här känslan och tonen hänger sedan kvar genom resten av spelet. När det värsta kaoset från inledningen har lagt sig, så lyckas man till slut via radio få kontakt med några av de andra från fartyget. Efter det följer en rad olika uppdrag för att dels försöka få tag på de övriga besättningsmedlemmarna men även för att försöka skicka iväg sos-meddelanden och skaffa hjälp för att kunna ta sig ifrån ön. Därifrån utvecklas situationen på de mest överraskande sätt, gång på gång, och det är ett väldigt spännande äventyr man slängs in i. Som jag skrev i inledningen känner man sig aldrig övermänsklig eller osårbar, man går på helspänn genom stora delar av spelet och jag kom på mig själv flera gånger med att hålla andan eller hoppa till av förvåning. Det finns dessutom en väldigt stor variation av extremt vackra miljöer och spelet tar dig igenom en varierad bandesign. Tomb Raider utspelar sig i allt från öppna stränder till gamla städer, ruiner och gravar (så klart), igenvuxna skogar till höga berg och klaustrofobiskt trånga gångar. Det finns en del ganska linjära avsnitt av spelet (som vissa gånger ändå lämnar öppet för några olika sätt att klara passagerna på) och det finns några helt öppna, ganska stora områden som det står spelaren fritt att utforska precis hur länge och noga man känner för. Det finns även en mängd olika sidouppdrag att ge sig i kast med om man vill förlänga livstiden på spelet en aning och samtidigt få mer information kring vad som pågår på ön (och även lära sig lite historia på köpet).

”Förutom att det finns en praktisk användning för de byten man fäller så är det ett stämningshöjande moment att smyga genom den tysta skogen, med solen som strilar genom trädkronorna och närma sig sitt byte och känna att man måste lyckas fälla det för att få mat och överleva natten.”

Spelmässigt så är det här är ett actionäventyrsspel med vissa pusselmoment. Det finns en hel del situationer då det är oundvikligt att hamna i strid mot olika fiender, med diverse cut-scenes som för handlingen framåt som inte dyker upp förrän sista fienden är besegrad och liknande. Många områden går dock att klara utan att väcka särskilt mycket uppmärksamhet (antingen genom att smyga genom dem eller genom att utföra vältajmade ”stealth kills” så att ingen upptäcker dig) och det gör att man gärna tar sig lite extra tid på vissa områden för att kolla av läget, se över sina alternativ och vänta ut ett bra läge innan man gör något. Pusselmomenten handlar oftast om att man ska analysera sin omgivning och använda olika detaljer i rummen för att hitta en lösning, till exempel genom att gunga iväg en taklampa som skall ta eld och antända en explosiv tunna i en hög bråte som blockerar din väg och liknande. Jag tycker att de här utmaningarna kommer tillräckligt sällan för att man inte ska känna att det drar ner på tempot samtidigt som de kommer tillräckligt ofta för att man ska få en starkare äventyrskänsla av spelet. en trevlig krydda med andra ord! Det finns även en del ”quick time events” som dyker upp i tid och otid, ytterligare något som förhöjer upplevelsen eftersom jag måste sitta ännu mer på helspänn i fall det dyker upp något oväntat.

Man ”levlar upp” Lara under spelets gång genom att man samlar på sig erfarenhetspoäng, xp, på en rad sätt; genom att döda fiender, klara pussel, klara banor, hitta gömda föremål på banorna osv. Allteftersom man ökar i level så kan man köpa färdigheter inom några olika kategorier; antingen för att bli bättre i strid och tåla mer, bli bättre med vapen eller bli bättre jägare. Just jägarbiten är ett intressant tillägg tycker jag. Det går att jaga och fälla byten av olika storlek (fåglar, harar, vildsvin) och sedan ta tillvara på dessa (det ska antagligen simulera att man bereder och äter gissar jag) och därmed tjäna xp. Förutom att det finns en praktisk användning för de byten man fäller så är det ett stämningshöjande moment att smyga genom den tysta skogen, med solen som strilar genom trädkronorna och närma sig sitt byte och känna att man måste lyckas fälla det för att få mat och överleva natten.

Det finns en rad olika vapen som man hittar, får eller låser upp på olika sätt under spelets gång. Även vapnen går att uppgradera och det görs genom att samla på sig något som kallas för ”salvage” (bärgat gods alltså). Salvage går bland annat att hitta i lådor utspridda på banorna, det fås ibland som belöning för vissa uppdrag eller så kan man söka igenom sina fallna motståndare. Mängden vapen i spelet är begränsad och den bredd som finns (och de tillbehör som går att låsa upp) räcker gott och väl. Strids- och vapensystemet är lättbegripligt och intuitivt och jag hade inga problem med att saker och ting inte fungerade som jag ville i stridens hetta. Det finns både skjutvapen och möjlighet till närstrid (med vissa QTE-baserade Assasin’s Creed-liknande dodge-and-counter manövrar).

Spelet har också ett multiplayerläge. Det finns fyra olika spelformer och även om det känns som om det finns vissa försök till något unikt grepp känns det i grund och botten som om ett flerspelarläge slängs ihop på beprövade varianter för att tillgodose ett eventuellt behov hos spelaren. Det finns (i princip) Team Deathmatch, Domination och några alternativa varianter som jag inte tänker gå in på detaljer. Självfallet levlar man sin karaktär även i det här spelet och låser därmed upp fler vapen, mer utrustning och bättre färdigheter men inget unikt heller där. Jag hade gärna sett lite mer betoning på överlevnad/smygande även i detta läge. Det här spelet står sig ju sjukt bra med den smått fantastiska singleplayer-kampanjen.

När eftertexterna rullade fram var min första tanke: ”När kommer uppföljaren?!”

Relaterade länkar och andras åsikter om Tomb Raider
SvD – Full pott till Tomb Raider
DN.se – Lara Kissar inte
Spela! Håller inte med om att Tomb Raider är speciellt bra
Kraid – Spelsidan i City
Svampriket – Tomb Raider