Metro: Last Light
Jordens yta har ödelagts av ett atomkrig och de människor som överlevt undergången har bosatt sig i tunnlarna som en gång i tiden var Moskvas tunnelbanesystem. I Metro: Last Light får vi åter stifta bekantskap med den ofrivilliga hjälten Artyom som vid spelets start ligger och har ångestdrömmar av att han i Metro 2033 utplånade de mystiska och tillsynes fredliga mutanterna the Dark Ones.
”Det som först slår mig med Metro: Last Light är hur levande och snyggt spelet är, trots att det utspelar sig i en sargad värld där miljöerna ständigt påminner om krig och död.”
Handlingen i Metro: Last Light tar vid ett år efter att the Dark Ones blev nuke’ade i småbitar och Artyom väcks ur sitt slumrande av den Willie Nelson-inspirerade apokalypshippien Khan, som tror sig ha sett en överlevande Dark One. Artyom (på ryskt uttal låter det ungefär som en nysning – Aartchom!) har sedan sist vi såg honom gått med i en fraktion som kallar sig the Order och blivit befordrad till deras elitförband Rangers, sedan han upptäckt militärbasen D6 där the Order numera håller till. När nyheten om den överlevande Dark One når Rangers högsta höns Miller så får Artyom i uppdrag att avsluta den etniska rensning han en gång påbörjat, till Khans stora förtret. Jag får kontrollen över Artyom, sätter på mig gasmasken och beger mig upp till ytan.
Det som först slår mig med Metro: Last Light är hur levande och snyggt spelet är, trots att det utspelar sig i en sargad värld där miljöerna ständigt påminner om krig och död. I ett förfallet Moskva skymtar jag the Dark One, men uppdraget går snabbt åt skogen och innan jag vet ordet av är jag tillbaka nere i tunnlarna igen, indragen i en invecklad soppa med olika ondskefulla fraktioner som söker herravälde över den underjordiska världen. Äventyret tar många vändningar och precis när det verkar som om allt har löst sig går det snabbt åt helvete igen och det är svårt att släppa ifrån sig handkontrollen innan jag får redan på hur det ska sluta.
”4A Games har på ett detaljerat och genomtänkt sätt lyckats skapa en fantastisk atmosfär genom hela spelet som tar mig genom mörka tunnelbanesystem, Moskvas monsterfyllda ruiner och olika underjordiska samhällen där vardagen är rå och skitig.”
4A Games har på ett detaljerat och genomtänkt sätt lyckats skapa en fantastisk atmosfär genom hela spelet som tar mig genom mörka tunnelbanesystem, Moskvas monsterfyllda ruiner och olika underjordiska samhällen där vardagen är rå och skitig. Stundtals känns denna nattsvarta apokalypssaga faktiskt mer som en trovärdig framtidsvision än ett välgjort FPS. Miljöerna vävs genom hela spelet ihop med handlingen på ett otroligt välgjort sätt och när jag vid ett tillfälle ska fly från den nazistiska fraktionen Reich (som är ungefär lika trevlig som sin föregångare) genom att i förklädnad lugnt vandra genom en av deras plutoner känns det så verkligt att det pirrar längs hela ryggraden.
Spelupplägget är linjärt och det finns ingen större variation i hur man kan manövrera sig genom nivåerna, men detta räddas dock upp av ett bra temposkifte mellan de olika spelmomenten. När jag smugit mig igenom kommunistgänget Red Line’s högkvarter genom att mest spendera tid i skuggorna och likt Orup börjar känna att jag hellre blir jagad av (muterade) vargar så besvaras mina önskningar på efterföljande nivå och mina skjutfärdigheter sätts på prov. Dock är ammunition en bristvara och det gäller verkligen att prioritera när man ska plocka fram AK-47:an och när det istället är bättre att fly in i mörkret. Förutom en uppsjö av olika vapen med diverse tillbehör som mörkersikte och ljuddämpare har Artyom packat ryggsäcken med diverse prylar som kan vara bra att ha i den postnukleära vardagen. Nya filter till gasmasken, kastknivar, handgenerator för att ladda ficklampan och en tändare är några av sakerna som ryms i arsenalen och är åtkomliga genom enkla knapptryckningar på handkontrollen, utan att spelet pausas.
Att alla spelmoment göra utan stökiga menyer är en snygg finess som gör att man hela tiden måste vara vaksam på vad man har i sitt lager för att undvika panik när horder av fiender attackerar. Ännu bättre blir det i spelläget Ranger Mode då den mesta HUD-infon har tagits bort, däribland siktet och tillgänglig ammo, vilket gör panikkänslan ständigt närvarande. Av någon oförklarlig anledning (läs: pengar) är detta spelläge dock ett DLC vilket känns snålt och något som verkligen borde ingått i originalversionen av spelet.
”Jag beundrar ambitionen att inte hamna i Call of Duty- och Battlefieldträsket med taffliga single-player kampanjer som ingen spelar, men att spela om Metro: Last Light känns inte speciellt lockande och några rundor team deathmatch hade varit ett bra komplement”
Metro: Last Light är ett fantastiskt äventyr som levererar en av de bästa berättelserna jag har upplevt, men det finns tyvärr några saker som gör att det inte riktigt är en fullträff. För det första så är det för lätt. Och det påståendet kommer från någon som gladeligen kastar för svåra spel ut genom fönstret i frustration. Fienderna i Metro: Last Light verkar ha spenderat så lång tid under jord att alla deras sinnen sluta fungera, för även när jag står mitt under näsan på dem i mörkret så har de ingen aning om att jag är där och det blir heller aldrig speciellt utmanande att ta sig igenom nivåerna. För det andra så undrar jag varför det inte finns något multiplayer-läge?
Jag beundrar ambitionen att inte hamna i Call of Duty- och Battlefieldträsket med taffliga single-player kampanjer som ingen spelar, men att spela om Metro: Last Light känns inte speciellt lockande och några rundor team deathmatch hade varit ett bra komplement. I sin helhet är dock Metro: Last Light ett underbart spel och ett fräscht tillskott i FPS-genren.
Kort sagt: Ett av årets bästa FPS:er som dock hade mått ännu bättre av lite smartare AI. Fantastisk story!
Format: PC, PS3, Xbox 360
