Persona 5
Alla hjärtans dag 2017 är en lång tid från nu. För fans som har ivrigt väntar på en ny Persona – det har inte varit en ny huvudingången i kult RPG-serien sedan 2008’sPersona 4 på PS2 – nästa spelets ofta fördröjd frisättning har varit svår att bära. Persona 5 kommer slutligen träffa både PS3 och PS4 den 14 februari (september om du är turen att leva i Japan), vilket innebär att du kommer att ha en hel del tid att döda innan din värld konsumeras med sociala band och dungeon crawling .
Även om det finns gott om bra spel som kommer ut under tiden, jag har ett förslag forPersona fans: Tokyo Mirage Sessions på Wii U, som startar idag. Det tar många av de bästa delarna av serien, och sveper upp dem i en läcker, godis belagda, J-pop-drivna paket.
Det faktum att Persona och Tokyo Mirage Sessions – eller, för att använda sitt löjliga fullständiga namn, Tokyo Mirage Sessions #FE – liknar bör inte vara så förvånande. Båda spelen är gjorda av japanska utvecklare Atlus är andTokyo Mirage faktureras som en mash-up av Shin Megami Tensei, serien som gett upphov till Persona, och Nintendos egen strategi serien Fire Emblem. I praktiken är dock spelet mycket mer i linje med Atlus ’erbjudanden än Nintendos. (De Fire Emblem elementen komma i form av en handfull av karaktärer och vapen från serien.)
Liksom Persona, tar Tokyo Mirage plats i dagens Japan, och ger dig kontroll av en grupp gymnasieelever kämpar för att rädda världen från mystiska krafter som lever i en skugg rike. Tokyo Miragechanges saker och ting lite med fokus på J-pop och fascinerande värld av japanska idoler – tillverkade popstjärnor. Det finns även en Hatsune Miku liknande vocaloid karaktär. De krafter attackerar Tokyo påfrestande människor av sin kreativa energi – eye-rollingly kallas ”Performa” – och de unga hjältarna ta på sken av idoler för att slå tillbaka.
Pop tema täcker nästan varje aspekt av spelet, börjar med berättelsen, där många av de tecken spirande idoler, försöker göra det så kända sångare eller modeller. Men mer än något annat, ingjuter temat spelet med en sockeröverdragna stil. Stridsscener sker i stora arenor fyllda med beundrande publik, och karaktärerna bär besynnerliga kläder som inte skulle titta på sin plats på en Lady Gaga konsert. De vackra animerade cut-scener, under tiden, ser ut som psykedeliska musikvideor. Även menyerna är pop teman: dina soldater kallas konstnärer, och när du vill växla du väljer garderob alternativet. Kanske den bästa Dessutom är användningen av Wii U Gamepad andra skärmen; det fungerar som din telefon, så att du text fram och tillbaka med andra karaktärer, och navigera kartor över både Tokyo och fängelsehålor du utforska. Det är ett smart sätt att lägga till fler berättelse element och är den bästa användningen av Wii U controller sedan Super Mario Maker.
Tokyo Mirage har samma grundstruktur som Persona. Den stora majoriteten av spelet tillbringas i fängelsehålor, mörka representationer av en viss person psyke, där du kommer att gå upp mot underliga varelser i turbaserade strider. Bortsett från den nya, glittrande skikt av färg, kommer flödet av bekämpa vara i stort sett bekant för alla som har spelat en Persona orMega Tio spelet innan – även de flesta av de punkter, skicklighet och attack namn förblir desamma. Striderna handlar om att räkna ut och utnyttja fiendens svagheter, och i bokföring med spelets tema, kommer en framgångsrik attack i Tokyo Mirage orsaka flera tecken att gå samman i svärds svängande harmoni.
Spelets fängelsehålor är mindre rättfram än de flesta liknande titlar, med labyrintliknande mönster fyllda med miljö pussel som tvingar dig att tänka lite. När du utforskar minnet av en känd fotograf, till exempel, måste du navigera runt jätte kameror som kommer zap dig tillbaka till början av fängelsehålan. Det är en trevlig omväxling, och tvingar dig att göra mer än bara tanklöst kämpa dig fram till den sista bossen. De fängelsehålor är också ganska förlåtande: det finns massor av varppunkter som låter dig flytta runt snabbt, och du kan lämna när som helst fylla på varor eller förbättra din växel eller förmågor.
När de två serierna skiljer sig åt är det stoff mellan allt detta fängelsehåla krypande. En ofPesona definierande egenskaper, och en av huvudanledningarna till det har blivit en sådan kult hit, är dess fokus på sociala interaktioner. På dagarna du leva som en vanlig tonåring: gå i skolan, umgås med vänner, och navigera dessa stressiga tidiga år av kärlek och förlust. Dessa interaktioner – eller sociala band, som de kallas – sedan mata tillbaka till de mer enkla RPG element, vilket ger dig nya krafter och färdigheter. De två sidorna arbeta tillsammans. Tokyo Mirage har inte det. Det finns tecken fokuserade sidouppdrag att ta på, och det finns ”pauser” i mellan huvudkapitel, där du kan utforska staden. Men det är allt ganska enkla saker, och inte har samma sociala krokar som aPersona titel skulle.
Detta gör Tokyo Mirage känns lite lättare än det annars skulle vara. Jag kände aldrig samma anslutning till karaktärerna som i spel som Persona 4, trots att spendera många långa timmar med dem. Det finns några andra mindre brister, kanske framför allt spelets löjligt fascination med öppet sexualiserade kvinnliga karaktärer. Ofta vid införandet av en ny kvinna kameran panorerar obehagligt över bröstet som den studsar. Den schtick är grunt och klibbig, en sällsynt och onödiga felsteg för en annars vackert elegant spel.
Alla som sagt, Tokyo Mirage fortfarande repor som särskilt JRPG kliar på ett sätt som få spel kan. Dess blandning av den verkliga världen och en pop-sista fantasivärld är mycket roligt, och dess struktur och bekämpa har ställts in nästan perfekt. Den står precis intill toXenoblade Chronicles X som den bästa rollspel erfarenhet på Nintendos konsol. Och för Persona fans, bör det hålla dig sysselsatt fram till februari.
Kort sagt: Bör det hålla dig sysselsatt fram till februari.
