Ni No Kuni – Sagolikt vackert
Under SNES-eran på 90-talet så blev jag ett fan av jRPG-genren, egentligen RPG överhuvudtaget men framför allt så faschinerades jag just då av de speciella japanska alstren. Dessutom älskar jag bra anime-filmer. Därför var det aldrig någon tvekan om att jag skulle ha Ni No Kuni som utvecklades av Level-5, sida vid sida med anime-jättarna Studio Ghibli.
Spelet får en dyster start när man intar rollen som den unga pojken Oliver. Den intet ont anande Oliver förlorar sin mor under spelets tidiga inledning. Varpå magi väcker ett av hans gosedjur till liv. Tydligen är gosedjuret en älva från en annan dimension, en annan värld, ett parallellt universum där magi får världen att blomstra. Gosedjuret som egentligen inte är ett gosedjur utan en älva heter Mr. Drippy, förklarar att han hållit ögonen på Oliver en längre tid, vakat över honom, förklädd till gosedjur. Han förklarar mer om sig själv och att han kommer från det parallella universumet, ”magi-världen”. Han förklarar också att det varje invånare i Olivers värld, har en motsvarande invånare i hans värld. – Om Oliver kan hjälpa sin mors ”kopia” i den andra världen så kanske hans mor kommer tillbaka till livet i hans egen värld. För att genomföra detta så måste han ta på sig hjälterollen och besegra en ond härskare i magi-världen. Ungefär så startar äventyret Ni No Kuni.
Mr. Drippy lär Oliver hans första magitrick, varav ett är att hoppa mellan världarna. På så vis kan man besegra ondska i magivärlden och ibland hoppa till sin egen värld ”Motorville”, för att hjälpa en spegelbild av någon i magivärlden och på så vis lösa problem. Mestadels befinner mig sig dock i magivärlden, där man besegrar ondska med magi, för allt vad trollstaven klarar av. Ett annat magitrick som man lär sig tidigt är konsten att ta en del av folks hjärtan, delar som de har ett överflöd av. För att sedan kunna ge det till någon som är i större behov av det.
jRPG är en ganska speciell genre som både älskas och hatas, med all förståelse. Delar av genrens negativa sida har man lyckats eliminera, medan mindre roliga saker består. Till exempel så har man slopat random encounters, något som jag knappast är ensam om att fullkomligen avsky. Att stup i ett hamna i strider medan man springer på världskartan har aldrig varit någon höjdare. I Ni No Kuni så ser man tack och lov fienderna på kartan och kan på så vis till stor del, om man så vill, undvika dem. Vidare så lider det dock av faktumet att det blir en hel del ”grindande”. Något som man verkligen också borde ha undvikit. För hur man än vrider och vänder på det så är det något negativt som tenderar att trötta ut spelaren, förr eller senare. Jätteonödigt med tanke på hur lätt man kan lösa det på ett så mycket bättre sätt än att tvinga spelare att nöta samma sak om och om igen.
”Mer mystik och mörker hade kompletterat spelets allra sockersötaste delar fint. Spelet är nämligen så sött att du kommer vilja borsta tänderna en extra gång innan du lägger dig.”
Med Ni No Kuni har man till stor del lyckats klämma in känslan från Studio Ghiblis filmer i ett spel. Det är makalöst vackert med snygga animationer och en ruggigt trevlig design och atmosfär. Detta hand i hand med mysig musik bäddar för ett spel som man enligt mig inte annat än kan tycka om. I alla fall om man ser på helheten. – En stor vacker värld att utforska. Ofta roliga boss-strider (förutsatt att man nåt rätt level, annars blir det till att grinda, vilket är mindre kul). Pussel som är lagom kluriga och ett trevligt stridssystem. – Jag brukar föredra kommandobaserade stridssystem alá Final Fantasy 6 men jag gillar verkligen det mixade systemet i Ni No Kuni, där man tillsammans med Olivers ”familiars” springer fritt över stidsområdet och samtidigt kan använda sig av text-kommandon. Det är också en bra story med en fin tanke bakom, även om jag hade väntat och föredragit mer djup.
Skall man bryta ner det i mindre detaljer så finns det saker jag hade önskat att man gjort annorlunda. Främst så kan jag tycka att det är lite väl mycket ”handhållning” i vissa delar av spelet. Vidare så kan jag tycka att det är för mycket ”gulli-gull” och jag hade velat se lite mer jävlar-anamma. För även om Studio Ghiblis filmer är väldigt söta och fina, på alla sätt och vis, så brukar de ändå vara stämningsfulla på mer än ett sätt, åt båda håll så att säga Mer mystik och mörker hade kompletterat spelets allra sockersötaste delar fint. Spelet är nämligen så sött att du kommer vilja borsta tänderna en extra gång innan du lägger dig.
”Den rejäla nypan humor som man slängt ner i mixen, kommer dessutom få de flesta, som inte är helt humorbefriade, att le för sig själva gång på gång medan de spelar”
Bortsett från detaljer som dessa så fullkomligen älskar jag Ni No Kuni. Det är faktiskt ett riktigt roligt spel och för mig blev det lite som en bomullsmjuk resa tillbaka i tiden där timmarna fullkomligen flög iväg, vips så hade närmare 30 timmar gått åt. Den rejäla nypan humor som man slängt ner i mixen, kommer dessutom få de flesta, som inte är helt humorbefriade, att le för sig själva gång på gång medan de spelar. Dessutom är spelet en så enorm kasse med ögongodis, så många vackra vyer och förtrollande vackert designade figurer. Tveklöst så vet jag redan nu att detta kommer att höra till ett av mina favoritspel i år. Men även om jag förälskat mig i Ni No Kuni så känns det samtidigt som ett kvitto på att mitt hjärta inte längre slår för jRPG:n, inte på samma sätt som för sisådär 15 år sedan. Vilket är synd, för jag hade verkligen velat älska detta spel på samma sätt som jag skulle gjort då.
Kort sagt: Kort sagt: Ni No Kuni kommer gå till historien som 2013 års sötast spel. Alla som gillar RPG- och framför allt jRPG-genren SKA spela detta. Detta är det bästa jag sett i jRPG-genren på många år.
Format:
Playstation 3
