Publicerat mars 27th, 2013 | av Hadoken

En katt bland Battlefield-hermelinerna

Jag spelar inte Battlefield. Jag har provat tvåan, och någon ytterligare del, kommer inte ihåg vilken. Det var ganska kul, men är helt enkelt inte min grej. Trivs inte med den sortens förstapersonsskjutare. Det går kanske tillbaka till hur mycket AK47-stryk jag fick varje gång jag vågade prova Counterstrike på mellanstadiet, vem vet?

Nåväl. Jag var i alla fall på press- och branschvisning för Battlefield 4 på tisdagkvällen, på biograf Skandia i Stockholm. Nästa del i Battlefield-sagan skulle visas för första gången – några timmar innan samma sekvenser ska visas i San Francisco. Sverige och Europa är alltså först – gott så, Dice är ju ett svenskt företag.

Väl inne på biografen, där röda mattor rullats ut, får jag skriva på ett embargoavtal, som brukligt är vid sådana här visningar. Sedan visas jag in i biograffoajén, där det minglas vilt. Press, bransch, EA-anställda, Dice-folk, med mera. Jag tar ingen champagne.

Till slut släpps vi alla in i biosalongen. Dice-tygpåsar med Battlefield-krimskrams i har placerats ut på alla stolsryggar.

Snacket går runt omkring mig:

”Hur är läget då?”

”Jo fan, så jävla peppad!”

”Jag med!”

”Här är min norska kollega!”

”Tror ni vi får release-datumet?”

Vi sätter oss, och påminns för örtielfte gången att vi inte får filma eller ta kort i salongen. Sedan drar demovisningen igång.

Det första som händer är att Bonnie Tylers ”Total Eclipse of the Heart” spelas. Spridda skratt i salongen. ”Det är ju ingen krigslåt! Höhö”. Jag tänker på karaoke.

”I don’t wanna die to this song.”

”Jo, bländande snyggt. Makalöst. I och för sig är det sällan jag spelar spel på en bioduk med superljud, men jag slås ändå av hur läckert det är.”

Något som verkar vara spelets prolog följer. Några amerikanska soldater är fast i en bil som sjunker i en sjö eller ett hav. Vi får veta att vi är i Baku. Azerbadzjan alltså. Sedan skjutsas vi tillbaka tjugo minuter i tiden, och får följa soldaterna på väg fram till den klaustrofobiska undervattensekvens vi precis sett. Allt är ingame – framför bioduken sitter en Dice-anställd och spelar oss igenom prologen.

Hur såg det ut, då? Jo, bländande snyggt. Makalöst. I och för sig är det sällan jag spelar spel på en bioduk med superljud, men jag slås ändå av hur läckert det är. Vår guide prickskjuter ryska soldater (ja, det är amerikaner mot ryssar i prologen, men tro inte att spelar kommer vara fullt så banalt – det kommer kineser sen också) och spränger sedan sönder en korridor av betong för att flankera fienderna, medan den azeriska solen bränner i ögonen.

Mina bänkgrannar suckar när den Dice-anställde spelaren missar en ryssmed ett par shotgun-salvor. De hade säkert gjort det bättre. Jag hade säkert redan varit död.

Vår guide tvingas i prologen att skära av benet på en överordnad officerare som fastnat under ett betongblock. En snygg passning till Telltale, tänker jag och ryser. Förmodligen är jag ute och cyklar.

Förutom att det är fetaction hela vägen och att spelet typ är snyggare än verkligheten (i alla fall den gråa verkligheten på Drottninggatan som jag möts av när jag går ut från biografen) så får vi inte så mycket information.

Vi får se en trailer som bygger på prologen vi precis sett (musik: en krigsremix på ”Run this town”!), vi får höra Dice-vd:n Karl-Magnus Troedsson prata om den nya motorn Frostbite 3 (”både en välsignelse och en förbannelse”), vi får veta att det går skyttelbussar till efterfesten på Café Opera.

Mer information om spelet lär portioneras ut på sedvanligt sätt. Vad vi vet nu är att releasen sker någon gång under hösten. Det kommer med största sannolikhet att bli ett fenomenalt spel. Och jag kommer med största sannolikhet aldrig att spela det. Nedan finner ni några bilder från spelet.