Brothers: A Tale of Two Sons
Jag minns en gammal intervju jag läste med filmregissören Josef Fares. Filmen Kopps hade precis släppts och Fares pratade om att han utöver filmerna en dag hoppades på att få göra ett eget tv-spel. Det fanns ingen konkret plan just då, men han nämnde att kanske skulle spelet handla om en vanlig person som flippar burgare och lever ett ordinärt liv. Tio år efter intervjun har Fares förhoppning om att få göra ett eget tv-spel förverkligats, men handlingen kretsar inte kring någon som steker mald kossa för ett leverne. Min spontana känsla är att det senare var ett bra beslut.
”Grafiken är kanske inte den vassaste, men miljöernas design och den stämningsfulla musiken kompenserar mer än väl för de små tekniska bristerna.”
I Brothers: A Tale of Two Sons får vi istället ta del av ett kort, men storslaget äventyr där huvudpersonerna Big brother och Little brother ger sig ut på en resa för att hitta ett botemedel till sin dödssjuke far. Modern har sedan tidigare förolyckats och för att inte bli föräldralösa måste bröderna samla mod och ge sig ut på en resa fylld av faror och oanade händelser. Färden tar spelaren genom fantastiska landskap täckta av berg, skogar, grottor och hav, och här finns både jättar, troll och andra fantasiväsen som för tankarna till sagor av Astrid Lindgren, H.C. Andersen och Jonathan Swift. Grafiken är kanske inte den vassaste, men miljöernas design och den stämningsfulla musiken kompenserar mer än väl för de små tekniska bristerna. En kul detalj är att det utmed vägarna finns små bänkar utplacerade och jag sätter mig vid varenda en och bara njuter av den härliga fantasivärld som är uppmålad på skärmen framför mig.
”Jag har till en början viss koordinationssvårighet i tummarna och brödernas rörelsemönster liknar mest två midsommarfirare som kört norsk fylla efter sjutton nubbar. ”
Spelkontrollen fungerar på så sätt att man styr över båda bröderna samtidigt med hjälp av varsin styrspak tillsammans med LT– och RT-knappen (Xbox 360) för att utföra olika rörelser som att klättra på murar eller dra i spakar. Jag har till en början viss koordinationssvårighet i tummarna och brödernas rörelsemönster liknar mest två midsommarfirare som kört norsk fylla efter sjutton nubbar. Men så småningom när min hjärna kopplat rätt broder till rätt spak är det inga större problem – så länge storebror (vänster styrspak) och lillebror (höger) håller sig på samma sida av skärmen som de har på handkontrollen. Ett flertal gånger sätts min koordination på prov då jag bland annat i en klättringssekvens ska styra bröderna på omvänd sida i förhållande till kontrollen. Detta resulterar i en mindre härdsmälta i mitt huvud och storebror kastar sig plötsligt helt ohämmat ner i avgrunden. Detta har dock gänget på Starbreeze Studios, som tillsammans med Josef Fares utvecklat Brothers, förutsett och autosparsystemet gör att jag kan börja om på samma moment utan att behöva spela om tidigare segment. En väldigt frustrationsbesparande funktion.
Ett önskvärt inslag som helt saknas hade varit möjligheten till co-op. Vill man spela tillsammans får man snällt dela på varsin sida av handkontrollen, vilket för visso fungerar förvånansvärt bra då spelet inte kräver en massa krångliga knappkombinationer för att utföra olika handlingar.
”Vid en första anblick verkar Brothers som ett barnspel med gulliga miljöer och lättlösta pussel, men ju längre man spelar desto mörkare blir historien som kulminerar i ett av de starkaste spelögonblicken jag varit med om sedan en viss avrättningsscen i Final Fantasy VII.”
De flesta spelmomenten består av att lösa olika små pussel för att ta sig vidare mot slutmålet. Ibland är det bara att sätta bröderna på var sin sida av något tungt som ska dras i eller tryckas framåt, men oftast handlar det om att brödernas olikheter måste användas på rätt sätt för att ta sig förbi de olika hinder man stöter på. Den ene broderns styrka är den andras svaghet och det lillebror saknar i råstyrka kompenserar han med smidighet och vice versa.
Spelupplägget är roligt och lagom utmanande, men spelets stora styrka är sättet det förmedlar sin berättelse på – Brothers saknar (en förståelig) dialog då bröderna pratar ett obegripligt språk, men bildspelet och metaforerna är så skickligt presenterade att all text och konversation skulle bli överflödig. Karaktärerna utvecklas sakta men säkert under spelets gång för att tillsammans överkomma sina brister och utmaningarna de ställs emot, och story-säcken knyts ihop på ett oerhört snyggt sätt mot slutet.
Vid en första anblick verkar Brothers som ett barnspel med gulliga miljöer och lättlösta pussel, men ju längre man spelar desto mörkare blir historien som kulminerar i ett av de starkaste spelögonblicken jag varit med om sedan en viss avrättningsscen i Final Fantasy VII. Brothers: a Tale of Two Sons är fantastiskt litet spel och Josef Fares får gärna fortsätta använda sin berättartalang i spelform.
Kort sagt: Ett briljant litet äventyr som gärna hade fått vara lite längre.
Format: PC, PS3, PSN, XBLA, Xbox 360
