Assassin’s Creed IV: Black Flag
Nu har jag levt rövare och lönnmördare i Assassin’s Creed IV: Black Flag – den sjätte installationen av Ubisofts tungviktare till spelserie. Håller det fortfarande? Efter fem tidigare spel? Så här tycker jag.
”Du befinner dig i en karibisk övärld fylld av exotiska växter och djur, vattenfall, höga berg, sandstränder och vidsträckta hav.”
Först och främst vill jag nämna stridssystemet. För er som är bekanta med serien så är det inte många nyheter på den här fronten – på gott och ont. Striderna är nästan identiska med Assassin’s Creed III – du hamnar i strid, väntar in dina fiender, kontrar, upprepa. Förutom nån enstaka liten variation ser alla strider ut ungefär så. Striderna fungerar över lag funkar bra och det finns en uppsjö med snygga animationer kopplade till spelets olika vapen och manövrar. Det är ett bra flow i fighterna och jag tycker att det är väldigt bra respons när man justerar sina manövrar för att hänga med i förändrade förutsättningar under striderna. Ett väldigt stort irritationsmoment – som hänger kvar från 3an, är det faktum att ”kontra” och ”plocka upp vapen” ligger på samma knapp. Många gånger avbryts en snygg kombination av att man böjer sig ner för att plocka upp ett vapen som man råkat hamna intill – grymt frustrerande, jag förstår inte varför man inte sett över detta problem.
Omgivningen och världen har ett antal stora förbättringar jämfört med Assassin’s Creed III. Det är en helt fantastiskt vacker värld som målas upp i Black Flag. Du befinner dig i en karibisk övärld fylld av exotiska växter och djur, vattenfall, höga berg, sandstränder och vidsträckta hav. Det som är den största förbättringen här är enligt min åsikt justeringen kring hur man transporterar sig mellan byggnaderna i städerna. Medan det alltför ofta var för långt mellan byggnaderna för att man skulle kunna få ett bra flyt i sitt ”hustakspringhoppande”, något som jag alltid sett som en av grundpelarna i serien. Här har de korrigerat den saken och det är återigen en fröjd att ta sig upp på byggnader (eller i träden) och röra sig mellan dem.
” Det var helt ok i de första spelen att jaga flaggor och fjädrar och allt vad de hittade på men nu känner jag nästan att det börjar skena iväg.”
Uppdragen ser även de ungefär likadana ut som man är van vid. Det finns rena lönnmordsuppdrag, lite kuriruppdrag, spanings-/avlyssningsmoment och så vidare. Inga stora överraskningar här. har man spelat de tidigare spelen i serien så känner man igen sig och om man gillar det klassiska upplägget så finns det inget att klaga på, har man hoppats på världsomvändande nyheter så blir man troligtvis besviken.
Sedan finns så klart det vanliga Assassin’s Creed-inslaget av att jaga diverse olika sidouppdragselement, något som 100%-gamern i mig nästan börjar störa sig på. Det var helt ok i de första spelen att jaga flaggor och fjädrar och allt vad de hittade på men nu känner jag nästan att det börjar skena iväg. Nu är det minnesfragment, dagbokssidor, skattkartor, flaskpost, apskinn osv. Jag skall erkänna att jag nu för tiden inte är lika nitisk med mitt samlande i spel, jag brukar inte plåga mig till att göra konstruerade ”livslängdsförlängande” uppdrag bara för att samla allt om jag inte tycker att det är kul. I det här spelet kan jag dock medge att jag lagt ganska mycket tid på att göra alla dessa sidouppdrag, mestadels för att jag trivs så pass bra i spelvärlden de byggt upp att det är en fröjd att springa runt och leta efter allt. Jag kan även tänka mig att de här momenten över lag kan vara uppskattade då de faktiskt tillför en dimension till storyn samtidigt som det (som tänkt) ger mer speltid / längre livslängd.
” Stridssystemet till sjöss har ändrats sedan föregångaren och när man vant sig vid det så känns det väldigt genomtänkt och intuitivt.”
Nu vet jag vad ni tänker: ”Men hur är det med skeppen? Havet och piratandet?!?”. Nu när vi gått igenom det ”mindre roliga” så är det dags för spelets mer intressanta del, nu det blir riktigt intressant! Jag tycker som sagt att spelvärlden är väldigt vacker och en fröjd att befinna sig i och när man får tillgång till skeppet ”Jackdaw”, så öppnas helt nya möjligheter. Det känns plötsligt som om en gigantisk, helt outforskad värld öppnas upp. Det finns några områden som är låsta beroende på hur långt i storyn man har tagit sig men detta märks knappt då de öppna områdena är så vidsträckta att man utan problem känner sig nöjd. Du är fri att hoppa ombord och bege dig ut på exakt vilka äventyr du känner för! Stridssystemet till sjöss har ändrats sedan föregångaren och när man vant sig vid det så känns det väldigt genomtänkt och intuitivt. Du har olika vapen framåt, åt sidorna och bakåt. Det seglar omkring massvis med andra skepp som du kan anfalla om du känner för det eller lämna ifred om du har nåt annat mål i sikte. Om du anfaller för många skepp höjs din ”efterlysningsnivå” (tänk GTA) och du drar till dig uppmärksamhet från ”Kronans jägare”. De har även lagt till möjligheten att borda andra skepp om du skadat dem så mycket att de inte längre kan fly. En stor anledning till att anfalla andra skepp är att man så klart kan få olika belöningar för det. Du kan rekrytera nytt manskap eller få tag på olika resurser som du kan sälja eller använda för att uppgradera Jackdaw. Det finns tonvis av uppgraderingar för ditt skepp, allt från vapenuppgraderingar till antal besättningsplatser till hur många harpuner du kan bära med dig i din eka. Ekan är även den ett nytt intressant tilltag. Det finns några platser runtom i världen där det finns havslevande villebråd att jaga. Detta sker genom en sjösättning av ekan varpå man letar efter sitt mål (hajar och dylikt) som man sedan försöker harpunera under vild jakt, roligt inslag!
Då det är en gigantisk karibisk övärld man seglar runt i så förstår ni säkert att det finns massvis med små öar att utforska. Även detta kan man göra helt fritt genom att helt enkelt släppa rodret på skeppet och dyka i för att simma iland på valfri ö. De tidigare nämnda skattkartorna som man kan hitta runtom i världen ger dig koordinater och ledtrådar till öar med begravda skatter. Det finns även massa olika vilda djur på öarna och jaktbytet efter dessa används för uppgraderingar av olika slag.
Som i de senare AC-spelen så finns det även ett multiplayerläge. Tyvärr har jag aldrig gillat Ubisofts försök till multiplayer i något av seriens spel. Jag tycker inte att man lyckats få till det. Det känns över lag ogenomtänkt och jäkligt oinspirerat och onödigt. Man måste inte ha ett multiplayerläge i precis alla spel. I detta räcker det vanliga spelläget alldeles utmärkt. Less is more.
Sammanfattningsvis tycker jag att Assassin’s Creed IV – Black Flag på det stora hela är ett väldigt bra spel. Det finns vissa moment som inte har utvecklats särskilt mycket från tidigare spel men samtidigt så tycker jag att de alltid mer eller mindre har fungerat så det är inget jag stör mig särskilt mycket på. Visst, striderna kan kännas som om de går på autopilot och vissa uppdrag känns lite väl repetitiva och sega men båda delarna funkar faktiskt i grund och botten. Om man till det lägger de nya inslagen med friheten man upplever ombord på sitt skepp och alla möjligheter som finns i den öppna världen så erbjuder Black Flag många timmar av intressant spelande som verkligen kan föra dig bort från det trista svenska höstvädret och placera dig på en solgassande karibisk sandstrand!
Nä nu lockar oceanen igen, nu måste jag sätta fullt segel och stämma in i manskapets sång på väg mot nya okända mål. Skepp ohoj!
Kort sagt: Stor öppen övärld fylld av gömda skatter och intensiva sjöslag, känns oväntat fräscht!
Format: Xbox 360, Wii U, PS3, PC, PS4, Xbox One
