Det här med trilogier
När vi här på Hadoken började fundera på förslag på några sköna spel som man kan ge bort i julklapp så kom jag att tänka på en sak. Mitt förslag till den listan är nämligen Mass Effect Trilogy, och det som slog mig då är just fenomenet med att släppa en trilogi på det här sättet. Det är ett ganska gammalt påhitt inom filmbranschen att bunta ihop en filmserie i en trevlig box och sälja alla tillsammans, men så vitt jag vet är det ett relativt nytt påhitt i spelbranschen, ett trevligt sådant enligt mig!
Eftersom jag har spelat tv-spel sedan Nintendos 8-bitars konsol, så är jag uppväxt med att känslan och spelglädjen kommer i första hand. Och visst, 8-bitars grafiken har sin charm och jag älskar den för vad den är men jag kommer aldrig riktigt lika nära en huvudperson i den miljön, som jag känner att jag kan göra med t.ex. Shepard eller Marcus Fenix, tack vare helhetsupplevelsen. Det jag dock har upplevt senaste åren är, kanske pga att jag kommer från en 8-bitars bakgrund, att jag känner att grafiken överlag alltid är mer än nog för mig. De flesta nya spel ÄR skitsnygga enligt min mening. Det gör att jag på något vis, tack vare detta fenomen, börjar hitta tillbaka till mina rötter när det kommer till spelandet, nämligen känslan och spelglädjen. Jag blir inte lika bländad och distraherad av ett snyggt spel längre utan jag kan enklare se det för vad det är. Jag har väl helt enkelt blivit bortskämd och räknar kallt med att nya spel alltid skall vara jäkligt snygga, så den detaljen ser jag på något vis förbi. Och om man räknar bort utseendet på ett nytt spel, vad har man då kvar att bedöma det utifrån? Jo, innehållet så klart! Och där kommer vi tillbaka till det jag tjatar om, spelglädjen och känslan! Lever jag mig in i spelet, fastnar jag och har svårt att sluta spela, köper jag storyn som förmedlas, fattar jag vad spelet går ut på, ger det mig nånting över huvudtaget?
”Förutom att detta kan hjälpa till att skapa ett djupare intresse för tv-spelskulturen och ett starkare arv till eftervärlden tror jag att det också har den rent praktiska funktionen att utvecklare anstränger sig för att faktiskt göra bra serier och inte bara göra ett starkt spel och sen slänga ur sig massa mediokra uppföljare”
Vad har det här med en ”trilogier” att göra då? Jo, en hel del tänkte jag mig. Det faktum att grafiken har kommit så pass långt att spel som har några år på nacken fortfarande håller grafikmässigt gör att man utan att skämmas kan paketera dem tillsammans med sina nyare uppföljare och släppa såna här trilogiboxar (och i framtiden antagligen tetralogier, pentalogier osv, om man tänker på hur t.ex. Assasins Creed expanderar). Då har man kommit tillbaka till att det faktiskt bör sättas fokus på att ett spel har en bra story och bra spelkänsla. Att ett spel, eller en speltrilogi, är så stark att man faktiskt vill tipsa sina vänner om att sätta sig med det flera år gamla spelet och spela det innan de spelar de nyare, bara för att man själv har njutit så mycket av spelupplevelsen! Förutom att detta kan hjälpa till att skapa ett djupare intresse för tv-spelskulturen och ett starkare arv till eftervärlden tror jag att det också har den rent praktiska funktionen att utvecklare anstränger sig för att faktiskt göra bra serier och inte bara göra ett starkt spel och sen slänga ur sig massa mediokra uppföljare. Tyvärr är det ju många gånger ett vinstintresse som sätter gränserna för hur mycket pengar som läggs på ett spel, och om det då finns ännu en potentiell inkomstkälla, nämligen att lansera samlingsboxar, kanske det i slutändan hjälper till att få till en generell kvalitetshöjning inom spelbranschen?
Inte vet jag, det var bara en tanke som slog mig men om speltrilogiboxar blir årets julklapp 2013 så kom ihåg att det var här ni hörde det först! 🙂
Relaterade inlägg
Persona 5 →
Spel i spelen själva →
Lego: Marvel Super Heroes →
