Ta fan vid hornen
Förra året släpptes Dark Souls, från From Software. Ni vet uppföljaren till Demon’s souls. Spelen med ett rykte om sig att vara allt från löjligt svåra till helt omöjliga, för att inte säga rent av förnedrande mot spelaren. Intressant. Jag skaffade spelet vid release och gav det ett försök.
Sakta men säkert trevade jag mig igenom spelets tutorial-del. Redan där blev det väl ett och annat glåpord men så småningom hamnade jag i Firelink Shrine, åh, kära Firelink. Dumpad vid en lägereld utan vidare direktioner om vad jag skulle ta mig till. Såg mig omkring och försökte skapa någon form av uppfattning om var jag var, var jag skulle ta vägen och hur sjutton jag skulle ta mig dit. I närheten av lägerelden satt någon sorts riddare, kaxig och dryg till tusen. Jag råkade slå honom, ett par gånger faktiskt, till slut fick han nog och bestämde sig för att jaga mig runt lägerelden, sisådär 200 varv. När han fick tag på mig så åkte jag på råpisk, gång på gång på gång på gång, eftersom han fortfarande var förbannad på mig när jag dött och vaknat upp vid lägerelden igen. Jag insåg mitt misstag och att jag gjort bort mig fatalt, och min ända räddning tycktes vara att starta om spelet från början.
Sagt och gjort så skapade jag en ny karaktär, kämpade mig igenom tutorialen igen och hamnade återigen i Firelink Shrine. Den här gången rörde jag inte riddaren vid lägerelden, talade inte ens med honom. Istället lät jag slumpen avgöra var jag skulle ta vägen, hade ju ingen aning liksom. Av en ren händelse så hamnade jag på nån jädra kyrkogård där rabiata skelett fullkomligen östes över mig. Här kämpade jag på ett bra tag innan jag provade en annan väg. Flera ställen sög musten ur mig och jag kände hur jag började tröttna. Till slut kom jag till en boss som jag efter sjukt många försök lyckades golva, med lite hjälp av en NPC. Efter det blev saker och ting allt tuffare och det var väl ungefär här som min första Dark Souls-spelning snabbt och tyst dog. Allt tycktes ju vara lika svårt och förjäkligt som folk hade sagt och värre tycktes det ju bara bli. Skitspel.
”Gjorde inget att jag dog sjuttioelva gånger, det var kul ändå. Till slut lärde jag mig liksom hur allt såg ut och var farorna väntade och vissa partier av spelet tog jag mig igenom i vad som snarast kunde liknas med en dans.”
Efter detta låg spelet i min hylla och samlade dammlager på dammlager, dammades av, för att sedan samla på sig nya lager. Men så under sommaren 2012 så fick jag ett plötsligt sug av att ge spelet en ny chans. Förmodligen som följd av en liten speltorka. Den här gången gick första delen av spelet lättare och när jag kommit till Firelink så gjorde jag ett par snabba ”suicide runs” vid kyrkogården, jag sprang alltså in i horden av skelett och plockade upp lite föremål som låg där inne. Sedan lunkade jag vidare mot spelets första boss. Jag vet inte riktigt varför men allt kändes mycket bättre den här gången, roligare, enklare… bättre. Gjorde inget att jag dog sjuttioelva gånger, det var kul ändå. Till slut lärde jag mig liksom hur vägen gick och var farorna väntade och vissa partier av spelet tog jag mig snart igenom i vad som snarast kunde liknas med en dans. Det är lite av det som är grejen med Dark Souls, det kan stundvis bli rätt mycket ”trial-and-error”, framför allt när man utforskar helt nya marker. Samtidigt så lär man sig som spelare att ta det väldigt piano och inte hetsa fram genom okända gångar och gränder. Smyga, lyssna, titta, det är ett par viktiga ledord som man verkligen bör ta fasta på här.
Att spela ”Souls-spelen” är lite som att gå tillbaka till skolbänken, gör om, gör rätt. Hitta tillbaka till hur det en gång i tiden brukade vara. Innan livsmätare efter några sekunder automagiskt fylldes på, innan bossar blev fjantiga, innan easy-mode och framför allt, innan spel blev så förlåtande. Om vi kan backa lite här, till det där om att Souls-spelen är så svåra, nästan omöjliga och ta och dementera det ryktet för gott. Visst är det ett svårt spel, ingen tvekan där men är det för svårt? Nej. Det gäller bara att försöka slå bort idéerna om hur ett spel skall spelas enligt dagens standard. Räkna med att misslyckas och dö många gånger, fler gånger än vad man gjort i ett spel på väldigt länge. Dark Souls är väldigt oförlåtande och ett litet snedsteg leder i många fall till en säker död. A och O är alltså att ta det väldigt lugnt och försöka att inte stressa, även när det ser som mörkast ut och det är ofta mörkt i Dark Souls. Med tiden så lär man sig att uppskatta och rentav älska den kalla, karga atmosfären i spelet. Man låter sig faschineras av bossarnas storlek och kraft samtidigt som man räds. Man blir ett med mörkret och finner njutning, spänning och enorm inlevelse i allt sattyg som lurar i dess vrår.
Så var det i alla fall för mig när jag till slut, efter att spelet varit ute ett bra tag, gav det ett nytt försök. Jag kom att fullkomligen älska spelet och allt vad det hade att erbjuda. Att ta sig till nya otutforskade platser var som att vinna på lotto. Dessutom är spelet ur en social aspekt fantastiskt på flera sätt och vis. Möjligheten att invadera spelares världar och risken att själv bli invaderad bäddar för många spännande strider med andra spelare när man som minst anar det, på både hemma- och bortaplan. Samtidigt som möjligheten att bli åkallad av en annan spelare för att hjälpa till i deras värld och möjligheten att själv åkalla en spelare i demonform är sjukt givande. Alla själar man får som tack för att hjälpa en annan spelare är en fin belöning i sig, men känslan av att ha fått hjälpa till med något som denne kanske bråkat med i timmar utan att lyckas, det är den bästa belöningen!
Förutom att spelet är svårt, utmanande och helt vansinnigt underhållande. Så är det ju också fantastiskt vackert. Stort och öppet med vackra landskap, solnedgångar och storslagen arkitektur som kan få vem som helst att stanna upp och drömma. Stundvis galet fascinerande vyer. Allt detta höll ju jag på att missa!
”Med detta så vill jag alltså uppmana er andra att ta er egen fan vid hornen, vilket spel det än må gälla.”
Faktum är att Dark Souls, som jag lät ligga och samla damm i månader innan jag gav mig tusan på att faktiskt ge det en ärlig chans, blev ett av mina favoritspel of all times. Det är ett svårt spel men när det kommer till kritan så är det svåraste av allt att stänga av det. Jag är jäkligt glad att jag till slut tog fan vid hornen och tog mig tiden att komma in i spelet ordentligt. Med detta så vill jag alltså uppmana er andra att ta er egen fan vid hornen, vilket spel det än må gälla. Ett spel som andra tjatar om eller som ni haft planer på att köra igenom men aldrig tagit er tiden till. Det kan bli en av era bästa spelupplevelser någonsin!
Jag vill såklart slå ett extra slag för just Dark Souls som jag vill att hela världen skall spela. Gört’, våga! Dark Souls är för alla, punkt! Av någon anledning så tycks nya spelare ofta dras mot just kyrkogården i början av spelet, ett område som är avsett för en mycket senare del av spelet. Jag tror många hamnar här tidigt och låter sig skrämmas iväg, hela vägen ut ur spelet. De köper hela den där grejen med att det är för svårt, ett spel endast för hardcore-gamers. Därför ger jag tipset redan nu, vänd om när du ser gravstenarna. Spela skiten, fråga andra om tips och råd eller använd google om ni känner att det behövs under resans gång. Eller varför inte fråga mig? Jag kommer mer än gärna med tips och råd till blivande Dark Souls-fans. Själv skall jag fira jul genom att spela igenom extramaterialet från Prepare To Die-utgåvan av spelet ihop med Herr Törnell här på Hadoken. Sedan skall vi lida ihop i den långa väntan på Dark Souls 2 som släpps nästa år. Sällan har jag fastnat så hårt för ett spel som för Dark Souls.
Är det någon som känner igen sig? Om inte gällande Dark Souls så kanske något annat spel? Dela med er!
Vettig länkar om Dark Souls
- Xboxflickan & nicke – Grejen med Dark Souls? Jag gästar Radio Speltorsk och reder ut!
- Radio Speltorsk – Avsnitt 174: Demon’s Souls och Dark Souls
- Spelbloggen – Dark Souls – Det som skall vara så svårt
- Namninsamling för en Wii U-version av det kommande Dark Souls 2
